1: När börjar livet?
Kan man säga att liver börjar när man föds? Jag tycker mer att det börjar när man minns. Jag föddes på Södersjukhuset, men det minns jag förstås inte. Min bror satte mig framför sig i en bob i backen på Axvallsvägen en vinterdag när jag var två år. Tallen minns jag inte, att de klippte sönder min tröja minns jag inte heller. Jag har hört att jag tydligen tyckte att ett brutet nyckelben gjorde jätte ont. Tvärs över gatan där i Hammarbyhöjden låg en gammal mjölkaffär. När min storebror, då åtta år gammal, gick med mamma till affären så stod där en stor boxer bunden utanför. ”- Rör den inte”, sa min mamma till honom. När mamma kom ut från affären så blödde Tommy ordentligt i ansiktet. Hela näsan var i princip lös. Det hade inte varit så lyckat att försöka pressa ner hunden mot marken i ett försök att lära den sitta. Jag kan redan nu säga att mamma fick en innehållsrik tid som tvåbarns mor. När jag skulle fylla tre år så gick flytten till ett helt nybyggt hyreshus i Sundbyberg. Balkongdörren var plomberad då räcken ej hunnit bli monterade. Att forcera denna plombering var en skrattmatch för mig.
Nu börjar mitt liv, det är ifrån denna stund på balkongen utan räcke som jag kan minnas. På den här tiden i slutet av 60talet gick det bra för Sverige. Min mamma var hemmafru och pappa arbetade på Svenska Shell. Lägenheten bestod av 4 rum, ett badrum samt två toaletter, sammanlagt på över etthundra kvadrat. Hela detta himmelrike på min pappas lön. När jag nu kommer att tänka tillbaka på denna tid i mitt liv så återkommer min bror rätt regelbundet. Tommy heter han, 6 år äldre än mig, det är han fortfarande faktiskt. Vi levde rätt nära varandra under vår uppväxt, något som säkert de flesta syskon gör.
Min familj i övrigt från denna tid var alltså min mor, Ulla, min far, Olle och min bror Tommy. Jag hade även en farmor och farfar samt en mormor och morfar. Det skulle även visa sig att jag skulle få en halvsyster. Hon blev presenterad en julafton då jag var 7 år och hon var 3! Detta återkommer vi nog till. Denna tillbakaresa börjar alltså på en balkong i Sundbyberg 1968 och kommer att sluta i början av 80talet då mitt liv slutligen formades om till ett liv med travhästar och den resan pågår än och kommer att sammanfattas vid ett annat tillfälle.
2 Lekskola, bad och hakor.
Eftersom min mor var hemmafru så var dagis inte aktuellt för mig, det var faktiskt rätt ovanligt över huvud taget. Mamma gick istället till "lekis" med mig några timmar vissa dagar i veckan. Där kunde hon fika med andra mammor och jag kunde leka med andra små gulliga barn.
På detta lekis fanns det mycket kul att göra och jag var en sån där kille som gillade att göra mycket saker, ofta. Bland de andra barnen fanns det en flicka som hette eller kallades Korro. Jag minns inte vilket. Hon var adopterad från Korea. Det var inte alls vanligt med människor från andra delar av världen i Sundbyberg då.
Då min mamma växte upp på Hagagatan så fanns där en "neger" som barnen gick ut i grupp och tittade på då han dök upp på gatorna. Korro gillade att leka köksa och då det fanns en lekspis där så användes den flitigt av henne. Nu var det så att även jag ville leka med den spisen, gärna samtidigt som Korro gjorde detsamma. Hon var en bestämd flicka den där Korro. Det tog inte lång tid alls innan Korro tröttnade på mitt sällskap vid spisen. Filttassarna under stolsbenen gjorde att stolen fick väldigt bra glid samt hög fart när Korro skickade den mot mig i vredesmod. Stolsryggen träffade perfekt, exakt på hakspetsen. Blodet rann ymnigt och Korro verkade tillfreds. Jag tror att det var första gången jag fick sy.
Denna haka skulle visa sig vara utsatt för onödigt våld flera gånger senare i livet…
Det hade blivit jul och vi firade denna julafton precis som vi brukade, dvs. farande runt till mormor och morfar, farmor och farfar och slutligen hem igen.
Nu satt jag hos mormor och morfar med mina kusiner och visade stolt upp min nysydda haka.
Bort med plåstret bara och där syntes de tuffa stygnen.
Min kusin Maria tittade nyfiket. Idén till att ta bort stygnen själv fick jag nog av en tillfällighet.
Det var inte alls svårt att pilla lite och sedan dra ut stygnen, ett efter ett.
Mamma blev jätterädd när Maria sprang in i köket och berättade om min bedrift. Pappa blev mest bara arg. En jouravdelning fick sy igen hakan direkt. Vi kom hem extra sent den Julaftonen.
Mitt intresse för simning och bad kommer jag att återkomma till. En lördag i mellandagarna under aktuell julhelg var pappa i Solnabadet med mig och min bror, samma simhall som min bror Tommy senare skulle släppa ut 4 snokar i. Den gången blev det stor panik i bassängen kan jag lova. Hur som helst, vi simmade och badade. Pappa satt och läste Expressen på bänkarna. Tommy skulle lära mig hur man hoppade och dök snyggt från bassängkanten. Jag lärde mig snabbt. Det ultimata hoppet var ett baklängeshopp från kanten där det gällde att ta bra sats bakåt ut i bassängen. Jag tog inte så värst bra fart bakåt och naturligtvis så small det till ordentligt i bassängkanten. Hakan blödde kraftigt, igen. Pappa rusade fram, jag hade nästan slocknat av smällen. Vattnet färgades snabbt rött. Man hjälpte upp mig snabbt och jag vaknade snart till igen. För tredje gången syddes hakan ihop. Så här i efterhand så måste jag säga att jag hade lite tur den gången i badet, det hade faktiskt kunnat gå betydligt sämre. Jag kan väl nämna att jag långt senare fick sy hakan igen. Denna gång släpades jag efter en häst och slog upp ett brett hål i hakan då jag träffade en stubbe i min framfart, liggande bakom vagnen, men det är en helt annan historia.
3: Ett enkelt sätt att sätta gränser.
Min pappa startade en skrotfirma i slutet av 60talet. Solna Skrot var namnet på denna verksamhet. Han drog igång det hela med en kompanjon, Jörgen hette han. Skrotbranchen var visst en liten guldgruva på den tiden. Pappa har berättat många märkliga historier då de skrotade Mjölkcentralen i Årsta eller rev oljecisterner i Värtan. Att elda kabel var mycket vanligt och de svarta rökpelarna stod som kvastskaft nere i industriområdet i Solna på den tiden. Birger Schlaug och Eva Goës var små snorungar då detta pågick. Jag tror knappt att Björn Gillberg gått ut gymnasiet vid denna tid.
Hur som helst, pappa skulle naturligtvis ha en tuff bil. Egentligen så var han ingen motorfantast men en Camaro köpte han i alla fall. Efter några år så byttes den ut mot en brun Pontiac med benvitt tak. Det var den bilen vi åkte ned till Tyskland med 1969. Jag var då fyra år gammal. Jag minns inte så mycket från den resan men vi var visst där över julen. Det blev även ett besök på Gelsenkirchens travbana. Pappa och mamma köpte ett par Lederhausen till mig och Tommy där nere. De var asfula och användes nog aldrig när vi kom hem. Resan ner gick visst bra och jag minns att jultomten hade ett äckligt skägg och luktade sprit. Doften jag kände har jag blivit påmind om även i högre ålder och kunde alltså konstatera att det var just sprit tomten luktade den där julkvällen i Tyskland. Det finns ett foto där jag, med skräck i ögonen skall pussa på tomten. Än idag så vet jag inte om det var pappa eller hans tyske vän som var tomten.
Det blev sedan dags att börja resan mot Sverige. Tommy och jag satte oss i baksätet. En Pontiac har väl aldrig kunnat konkurrera med Volvo eller liknande som familjebil och baksätet var i minsta laget, redan för oss barn. Efter några timmar på Autobahn så började jag visst att tröttna på resan. Det som jag nu berättar har jag fått höra av min mamma, jag minns faktiskt själv inget av händelsen, och det är nog tur. Jag hade visst börjat puffa lite med fötterna på ryggstödet till pappas säte, där han satt och körde. Ni vet så där irriterande som bara barn kan göra och när man då som förälder börjar med taktiken, inte säga något och då hoppas att intresset för terrorverksamheten avtar. Efter en stund sa pappa till mig, ”-snälla Dennis, kan du sluta och sparka på sätet”. Detta gjorde ju det hela genast så mycket roligare att fortsätta. Andra gången pappa sa till så var han lite mer irriterad, ”-nu får du fan sluta, förstår du det”. Mamma försökte med liknande uppmaningar men mina små tosingar fortsatte trummandet med oförminskad intensitet. Jag tror det var efter fjärde tillsägelsen som pappa fick nog. Han sa till mig med mycket arg röst, ”-om du inte lägger av nu så stannar vi och slänger ut dig ur bilen, förstått?!”
Som ni förstår så tog det inte lång stund innan Dennis, lite lätt puffade med fötterna mot sätet igen. Det är väl ungefär här som pappa tappar besinningen en aning. Han körde av vid nästa avfart och tvärnitade vid rastplatsen. Det var ingen snö men i alla fall blött och grått ute. Pappa öppnade dörren och klev ur bilen. Han tippade fram ryggstödet på sätet och slet ut mig ur bilen. Pappa ställde mig på gräsmattan vid några papperskorgar och gick tillbaka till bilen, satte sig och slog igen dörren. Med en rivstart lämnade vår bruna Pontiac rastplatsen och for ut på motorvägen igen. Tommy satt knäpptyst i baksätet och min mamma började gråta. Hon skrek till Olle att han skulle vända och undrade om han var helt galen. Det var någon mil till nästa avfart och sedan lika lång bit tillbaka. Det kanske tog ungefär femton minuter innan bilen stannade vid papperskorgarna igen. En fyraårig pojke vid namn Dennis Stod som förstenad kvar med tårarna rinnande ner för kinderna. Pappa kom ut och hämtade mig. Det var knäpptyst i bilen under den närmaste timmen innan pappa tryckte i en sån där tjock kassett i bilens bandare. Alltså den typ som fanns långt före de vanliga kassettradio-spelarna för bilar som senare lanserades. Diana Ross började yla genom bilens högtalare och vi närmade oss sakta Puttgarden.
Jag var aldrig i närheten av pappas ryggstöd med mina fötter efter denna resa, aldrig någonsin.
Det kan väl tyckas vara ett ganska brutalt och riskabelt sätt att fostra sina barn på, men en viss verkan fick det nog i alla fall.
4: Brorsans intresse för vapen.
När min bror Tommy fyllde 13 år så kom pappa upp på tomten med ett långt och smalt paket.
Det var en solig sommardag ute på Svartsjölandet och året var 1971. Farsan hade för vana att beställa Prinsesstårta varje gång vi fyllde år. På den här tårtan stod det, ”Tommy 13år Grattis” . När vi senare i livet passerade 30 så blev det där med namn på tårtorna kanske lite överkurs men farsan körde vidare, alla tillfällen dessutom fotograferade! Hur som helst, vi mumsade tårta för glatta livet och Tommy ville naturligtvis komma till paketöppning så fort som möjligt, till slut var det dags. Ivrigt så rev brorsan av pappret och kunde till sin stora glädje konstatera att hans önskan uppfyllts. Mamma gillade inte alls valet av present och sa genast att Tommy var alldeles för liten för att kunna hantera ett luftgevär. ”-Inte då, Tommy e ju en stor och duktig kille, eller hur grabben?!” Brorsan nickade glatt. Pappa skruvade fast en liten plåtlåda på en björk som man kunde stoppa ner pappskivor med pricktavla på. ”-Du får lova mig att aldrig skjuta på något annat än den här tavlan, e det klart?” ”-Ja visst pappa, jag lovar”.
Vår sommarstuga låg som sagt ute på Svartsjölandet, Färingsö. Degerby hette området. Där fanns ungefär 60 små sommarstugor och där var min mamma uppvuxen om somrarna. Min morfar och mormor hade själva byggt ett hus där i slutet av 40talet. Huset byggdes av gamla apelsinlådor och spillvirke som morfar tog med sig ut till landet med buss! Det var de ljusblå bussarna som på den tiden gick från Fridhemsplan, ut på Mälaröarna. Idag går de från Brommaplan och är röda. Det var alltså en mycket enkel stuga som mormor och morfar hade. Pappa och mamma köpte vårt hus som låg en grusväg nedanför mormor och morfars 1969. Det var alltså vid detta hus som pricktavlan nu satt uppspikad på en stor och ståtlig björk.
På Degerby fanns även en festplats med tillhörande dansbana samt en liten sjö som hette Igelviken. Där badade vi hela somrarna. En fin strand med brygga fanns och även ett hopptorn med enmeters svikt och en högre på tre meter.
Det var där ute på tre meters avsatsen som Tommy nu låg med sitt gevär och sköt. Han hade rott ut till hopptornet. Lena och Marie, från Tallvägen på Degerby var ute med sin båt och rodde samtidigt som Tommy låg och provsköt. När de närmade sig hopptornet så kliade det nog i brorsans fingrar. De första skotten tog i plastskrovet på båten och tjejerna blev förstås livrädda. De rodde så fort de kunde, Tommy fortsatte att skjuta, fast nu bara i vattnet bredvid dem. Vad brorsan inte fattade var att blykulorna studsade på vattnet och upp mot båten. Lena fick visst en kula på armen samt en träff på kinden och det sved ordentligt. Tjejerna skrek i panik när de rodde som galna mot bryggan.
Lenas farfar, Sven-Pelle kom rusande upp till min mamma och skrek att Tommy låg vid hopptornet och sköt på hans barnbarn. Mamma ringde genast ner till pappas skrotfirma i Solna och berättade vad som hänt. Det tar ungefär femton minuter att ro från hopptornet till båtbryggorna vid Igelviken och ändå hann pappa ner till bryggan och mötte upp när Tommy knöt fast båten. Min far var naturligtvis rasande arg. Geväret var precis inköpt och villkoren hade pappa präntat in i skallen på brorsan och ändå så hade det skitit sig. Han kastade in både Tommy och geväret i bilen och gasade med spinnande hjul upp till huset på Skogsvägen 39.
Mamma skällde på pappa och pappa skrek åt Tommy. Jag satt tyst och lyssnade. ”-Nu jävlar skall jag visa dig vad man gör med såna som dig”, skrek pappa och slet med sig Tommy i ena handen och geväret i andra. De gick med snabba steg ned för stentrappan mot grusvägen och fortsatte in i skogen. ”-Gör nu inget dumt Olle”, skrek mamma från huset men från vägen hördes inget. De kommande minuterna skulle visa sig bli blodigare än vad som var tänkt.
Pappa hade släpat ut Tommy i skogen, satt honom på en stubbe och sedan hållit en lång predikan om hur otroligt dumt det Tommy hade gjort var, och sedan skulle han effektfullt demonstrera detta i handling. Han tog tag i gevärets pipa, kom nu ihåg att geväret var nytt och pipan var rikligt infettad. Med en ordentlig sving försökte han krossa geväret mot en gran. Han fick ta i flera gånger och vid tredje svingen slant geväret ur pappas händer. Kornet, längst fram på gevärspipan skar genom pappas högerhand och blodet började genast rinna riktigt ordentligt. Det blev snabba steg tillbaka genom skogen och upp mot huset. Tommy hastade med, utan att säga ett ord och mamma mötte upp i trappan. ”-Vad i hela världen har du gjort?” ”-Vad har hänt?!” Pappa berättade om tillbudet och pekade ner mot det sönderslagna geväret som låg slängt nere vid bilen. Han lindade in handen i två handdukar och hoppade in i bilen och for iväg. Det var onsdag och han var först tvungen att stanna till vid förtidsluckan ute på Solvalla för att lämna in V-5an innan han drog vidare till akuten på Karolinska. Två senor var av, i övrigt var det mest en ganska djup skärskada i handen. Jag vet inte om Tommys intresse för prickskytte försvann helt den dagen men jag har inte sett något gevär i hans närhet sedan dess.
Gevär är farliga saker...
5: Simma med norrmän.
Simma gjorde jag innan jag fyllt tre år. Vi var i Ronneby på semester och pappa lärde mig snabbt att simma och hoppa från 1meters svikten. Jag tog mig elegant till kanten och upp med någon typ av hundsim. Övriga badgäster såg imponerat på. Röjdykarna var även där på utbildning och av dem så fick jag ett fint tygmärke som det var en groda på där ”röjdykarna” var inbrodderat. Det märket har jag faktiskt kvar än i dag. Min bror simmade i SIK (Sundbybergs idrottsklubb).
Naturligtvis så ville jag börja där direkt. Jag var väl typ sju år när jag hade börjat vara med i lite simtävlingar. Min tidighet gjorde att jag låg långt fram och vann ofta loppen. Jag fick ibland tävla med äldre killar och vann även där.
En gång skulle vi åka över till Åland och tävla i nordiskt mästerskap. Jag var livrädd för att åka båt så jag hade tidigt bestämt mig för att stå över. Hur som helst så följde jag med min mamma till Stadsgården när hon skjutsade min bror till båten. Hela simlaget mötte upp. Båten hette Baronessan och var randad i Ålands färger rött, gult och blått. Vår tränare frågade om jag och mamma ville följa med upp och titta på båten innan den skulle avgå.
Det gjorde vi förstås. Vår tränare visade hytterna och restaurangen det var jättehäftigt.
Vi gick ut på översta soldäck och tittade ut över Stadsgården. Där nere stod nu min mamma och vinkade. Paniken spred sig snabbt då jag såg hur vi sakta gled ut från kajen. Jag minns inte riktigt något mer från själva båtresan men från tävlingarna på Åland kommer jag ihåg allt.
Jag vann mitt försök och tog silver i finalen. Vi tävlade i en bassäng med saltvatten!
Att min mamma skulle visa sig vara en stygg mor ibland, var något som jag kom att märka fler gånger.
Vi hade ett samarbete med en norsk simklubb. Ena året åkte vi till Norge och tävlade och nästa år kom de hit. Vi bodde hos värdfamiljer i klubben. Detta år skulle vi resa över till dem. Bussen med alla glada SIK simmare avgick från Klarabergsviadukten en tidig höstmorgon. Destinationen var ett litet samhälle i Norge som hette Hönefoss.
Det var nu 70tal och min mor tänkte än en gång vara slug. När mina barn idag talar om Canada Goosejackor för femtusen kronor så talar jag snabbt om hur löjligt jag tycker att det är med detta vansinniga jagande efter märkeskläder när det finns lika fina kläder i postorderkatalogerna. Jag brukar förtränga den syn jag själv som barn hade.
Nu till detta 70tal och aktuell bussresa. På den tiden fanns det några extremt viktiga jeansmärken. ”Gul och Blå”, ”Sgt Pepper” samt de tuffaste av dem alla, ”Puss och Kram”. Att äga ett par P o K Jeans var liksom det ultimata. Min bror hade faktiskt lyckats med konststycket att tigga till sig minst två par. Märket på dessa jeans var otroligt läckra. Det var en broderad örn med logotypen, Puss och Kram som ett band över. Varje jeansmodell hade egna häftiga neonfärger på märket. Nu ville naturligtvis även Dennis vara ägare till dessa unika byxor vid avresan mot Grannlandet. Familjen Eks ekonomi var vid denna tid inte speciellt ansträngd, men att kasta ut 600:- (typ 1975) på ett par jeans till en liten knatte som jag kändes nog rätt långsökt.
Hur som helst kom dagen då vi skulle iväg. Det var en mycket stolt Dennis som i bussen tufft visade sina nya byxor med det fina örnmärket på. Många avundsjuka blickar riktades mot mig. Det tog faktiskt en bra stund innan dolkstöten kom. ”-Det där är ju inte Puss och Kram jeans” sa Patrik.” ”-Det är det ju visst, ser du inte örnmärket” svarade jag snabbt.
”-Varför står det då Silver Dollar på knappen fram då?”
Mor hade varit listig igen! På den här tiden så fanns det ett lågprismärke som hette just Silver Dollar. Byxorna salufördes av Domus och man fick med en käck nyckelring i hällan i form av en dollar. Mor hade helt enkelt köpt ett par Silver Dollar tagit bort nyckelringen, sprättat bort ett Puss och Kram märke från min brors avlagda byxor och helt enkelt sytt fast detta på de lågprisjeans som jag just nu bar. Den kränkningen svider än i dag, kära mor. Resan till Hönefoss blev lång, lång och tung.
När vi slutligen kom fram till Hönefoss så möttes vi upp av våra värdfamiljer. Jag skulle bo hos en familj vars son Jesper var lika gammal som jag. Vi hade några trevliga dagar i Norge och tävlingarna gick rätt bra om jag minns rätt. Det var hos denna familj jag fick lära mig hur gott rostat bröd med jordgubbssylt kan smaka.
Nästkommande år så var rollerna ombytta. Vi stod i Sundbyberg och vinkade när bussen rullade in. Jesper skulle naturligtvis bo hos oss. Han hade faktiskt en sån där lusekofta på sig samt en sliten ryggsäck. Väl hemma på Vattugatan så verkade Jesper lite blyg och tyst. Kanske längtade han hem en smula?
Jag sa till min mamma att jag tänkte ta med mig Jesper ner till bowlinghallen och visa Jesper hur man lirade flipper. Vi var nog ungefär i tioårsåldern vi denna tidpunkt. ”-Kom inte hem sent bara” sa mamma. Senare skall jag berätta mer om mitt stora intresse för att resa vilket denna kväll delvis skulle komma att handla om. Vi gick ner till bowlinghallen på Stationsgatan. Det blev flipper ett bra tag, klockan började bli kväll och det blev tid att knalla hem.
När vi kom ut från hallen så rullade pendeltåget in på stationen. ”-Åhhh… ett tåg mitt i stan” sa Jesper. ”-Vill du åka en sväng?” frågade jag. Inom en kvart så satt vi på pendeltåget på resa mot Märsta. Vid en hållplats ville jag skoja lite med Jesper. När tåget stannat och dörrarna öppnats sprang jag snabbt av, hoppade upp på en blå halksandlåda på perrongen och sprang blixtsnabbt in i vagnen igen. Jesper blev nog först rädd, men tyckte sedan att det var spännande (tror jag).
Vid nästa station var det samma procedur igen, fast nu var det Jesper som sprang av och på.
Så där höll vi på några stationer.
Vid Rotebro blev det lite problem. Det var Jespers tur att rusa av, sandlådan stod en bit bort. Han kastade sig ut, rusade till lådan och hoppade upp och ner igen. När han sedan rusade tillbaka så blev han tyvärr lite sen. Dörrarna stängdes precis framför den norske guttens nos. Tåget rullade iväg. Det sista jag såg av Jesper var då han vinkande och skrikande försökte göra sig hörd och sedd. Nu blev det knepigt. Jag steg av vid nästa station, väntade in första tåg tillbaka och åkte sedan detta tillbaka till hållplats, Rotebro. Jag klev snabbt av men kunde tyvärr inte se röken av Jesper. Han kanske hade tagit nästa tåg efter mig? Det var bara att vänta in ett nytt tåg och hoppa på igen. Med halvtimmestrafik och några vändor fram och tillbaka så hade klockan nu blivit sen, mycket sen. Jag minns inte exakt hur många turer det blev, men till slut när jag klev av i Rotebro så satt där en gråtande norsk pojke som antagligen längtade hem.
Klockan närmade sig nog elva, tolv på kvällen när vi kom in i porten på Vattugatan. Pappa mötte upp direkt. Han var INTE så där jätte glad. Mamma ringde till polisen igen och berättade att vi kommit tillrätta. Jesper talade inte med mig mer. Redan nästa dag så ville han byta värdfamilj och jag såg honom bara en enda gång till och det var på startpallen till 50meter frisim i simhallen på lördagen. Jag slog honom lätt, på nytt, personligt rekord. Jag fick en ny värdfamilj nästa gång vi åkte till Norge.
6: Öga för öga.
Det hade blivit höst. Löven låg gula på gräsmattan på landet och vi var där i princip varje helg nu efter sommaren. Vissa år brukade mamma vara duktig och kratta ihop alla löv för att sedan bränna dem i en tunna. Det brukade lukta så där typiskt höst vi dessa tillfällen. Detta år var alltså inget sådant, då mamma hade eldat. Löven låg i drivor runt eken på tomten. Min bror, Tommy var 13 år denna höstlördag jag var som alltid sex år yngre, alltså sju. Tommy hade livlig fantasi precis som jag så tillsammans hittade vi alltid på de mest fantastiska projekt.
Hemma i lägenheten på Vattugatan var Legobygge ett stort intresse som vi båda delade. Då talar vi RIKTIGT Lego, inte något fånigt Duplo eller de här moderna byggsatserna med alla detaljer färdiga i paketet, nej riktigt Lego är något helt annat. Det fanns två typer av bottenplattor som man kunde bygga hus och annat på. En stor platt botten som man kunde bygga hus, garage, staket och liknande på samt en mindre platta som var tjockare, den användes till lite mindre konstruktioner. Sedan var det legobitarna. De fanns som enradiga och tvåradiga, från två ”prickar” ända till långa stänger med typ 14 eller något liknande. Det var begränsat med andra legotillbehör. Lite fönstertyper, gummihjul, staket och lite annat var väl det enda. Jag älskade att bygga med Lego. En hel stor låda fylld att ösa ut på golvet och min lycka var gjord.
Det roligaste jag visste var att bygga flygplan fritt ur fantasin. På flygplanet så monterade jag en legobit med gummihjul. Jag tog bort gummit och vips så kunde flygplanet glida ner på den fiskelina som jag monterat från gardinstången i köket, genom hallen förbi tvn i vardagsrummet och slutligen förankrad i golvhöjd vid elementet. Jag ställde mig på en stol i köket och hängde försiktigt upp min flygkonstruktion och släppte. Med perfekt sträckning på linan så gled planet snabbt genom köket och passerade tvn där mamma satt i soffan och tittade på Snobbar som Jobbar för att slutligen landa med stor precision på parkettgolvet, någon meter framför elementet. Jag rusade snabbt efter planet och jublade vid dess framfart. Tommy brukade göra liknande flygmodeller fast med ett undantag vid konstruktionen, han LIMMADE fast Legobiten med hjulet...
Första gången som rullhjulet lossnade från mitt flygplan befann sig farkosten precis i tv höjd och kraschade med ett brak i golvet. Jag kom rusande efter och såg hur mitt arbete fullständigt pulveriserats framför tvn. Bitarna flög omkring, jag skrek ut min ilska och mamma hjälpte mig att samla ihop Legobitarna och lägga tillbaka dem i lådan. Det tog väl ungefär en timme innan nytt flygplan var färdig för jungfrutur. Denna gång lite lättare i konstruktionen och med ett mer komplicerat bygge runt glidhjulet för säkerhets skull. Upp med planet på linan, släppa och sedan rusa efter. Planet gled snabbt förbi Roger Moore i pannhöjd och fortsatte sin färd mot landningen. Så här i efterhand så uppskattar jag hastigheten till dryga
Otroligt korkat att inte anpassa linan till denna, lättare konstruktion. Mamma var snabbt på plats och tröstade samtidigt som hon öste ner bitarna i lådan igen.
Så här höll jag på, kväll efter kväll under lång tid och min mamma visade prov på ett tålamod som jag inte tror finns hos en förälder på 2000 talet.
Tillbaka till lördagen ute på landet. Tommy och jag lekte på tomten och mamma satt hos grannen och drack kaffe. Min bror fiskade upp något ur framfickan och visade mig. Det var något rött med en snörstump på. ”- Det här e grejer det”, sa Tommy
”-Chinapuffar, riktiga smällare, nu skall du få se”. Idag säljs inte Chinapuffar med samma effekt som år 1972. Tommy tände på, kastade iväg och en ordentlig smäll ekade över tomten. Mycket spännande var det och det luktade krut lång väg.
Efter några smällar så tyckte Tommy att det var dags att experimentera lite. Han hämtade ut en av sina byggmodeller från huset. En gammal Cheva som han byggt under sommaren och målat matt svart. Han stoppade in två Chinapuffar med tvinnade stubiner och tände på. Vi backade undan och det pirrade i hela kroppen. Den största bit av Chevan som vi över huvud taget kunde hitta bland löven var motorhuven. Resten var för alltid borta. Nya utmaningar hägrade. Nere i lillstugan så hittade Tommy en rörstump.
Det var ett sånt där plaströr som elektrikerna använder då de drar kablar i väggarna vid husbyggen. Chinapuffen gick knappt in, Tommy pressade in den underifrån med stubintråden först. Han ställde röret mot husväggen och så var det dags. Fyr på tändstickan och sedan ner med den i röret. Tommy backade undan blixtsnabbt, vi väntade. Inte ett ljud. – Vänta, vi får inte gå fram än, den kan smälla. Tommy var försiktig och förklarade hur farliga dessa smällare var vid fel användning. Efter en stund som kändes som en timme fast verkligheten nog mera var 10 sekunder så gick han fram och provade igen. Ner med ny tändsticka och några snabba steg bakåt. Inte minsta puff hördes. Vi väntade en liten stund, kortare än första gången och jag förstår ännu idag inte vad min bror tänkte när han gick fram till röret. Något hade bevisligen blivit fel och Tommy var ivrig att konstatera vad.
Han lyfte upp röret och höll det mot ansiktet för att kunna titta ner med ena ögat.
Då small det. Tommy kastade sig baklänges och föll ner bland löven. Jag förstod att han lurade mig så jag försökte kittla honom där han låg och jag skrek, ”-du luras, du luras. Tommy höll händerna för ansiktet och det tog en liten stund innan jag såg blodet. Hela ansiktet var helt nedblodat och det rann mellan hans fingrar. Jag sprang till grannen där mamma satt med kaffekopp och jag skrek, ”-Tommy har gjort sig illa på en smällare!”
När vi kom fram till Tommy så var han nästan medvetslös. Snabbt ner i mammas folkabubbla och full fart mot Karolinska. Det där med "full fart" kan väl diskuteras, men mamma körde så fort hon kunde i alla fall. När vi till slut kom in på KS så meddelade de oss att vi tillhörde Sabbatsbergs sjukhus, samma sjukhus som Palme kördes till den där natten. Vi fick alltså åka vidare, helt galet kan man ju tycka, men så var det. Väl inne på Sabbatsberg så förberedde man operation direkt.
Så här i efterhand så kan man ju konstatera att det gick förhållandevis bra ändå. Man opererade bort hornhinnan har jag för mig och det mesta av krutstänket fick man bort. Min bror miste synen till 80 % och kunde sedan bara se mörker och ljus på det ögat. Han provade med kontaktlins men på den tiden var de i glas så den skavde mott ärren så mycket att det inte fungerade.
Min bror har levt med detta lilla handikapp sedan dess. För några år sedan så fick han ett brev från St. Eriks ögonsjukhus. De hade hittat över trettio år gamla journaler där det stod om min brors olycka. Nu på 2000 talet så finns tekniken som de bara drömde om 1972. Tommy erbjöds en laser operation som skulle kunna ge honom 90 % syn på ögat. Det enda som skulle finnas kvar efter operationen var att ögat inte skulle kunna ställa om skärpan lika exakt som ett fullt fungerande öga.
Tommy övervägde länge innan han vågade göra operationen. Den blev inte bra så man försökte en gång till och då gick det som man hoppats. Idag har min bror nästan lika bra syn som den dagen då vi skulle smälla lite smällare.
7: Dragspel och flygplan.
Jag var sju år när jag spelade jag dragspel med Hasse Tellemar i ett Svt program som hette ”Musik på spel”. Inspelningen gjordes på Nalen. Det blev ”Rosa på bal” så det dånade! När jag bara var några år så brukade jag släpa upp pappas gamla dragspel på sängkanten och sedan knuffa ner själva bälgen på dragspelet och spela på pianodelen så länge som det kom ljud ur dragspelet. Sedan var det bara att kånka upp dragspelet över sängkanten och börja om. När jag fyllde fem år så fick mamma en ny symaskin och pappa ville att jag skulle öppna lådan som symaskinen låg i. Det var ingen symaskin, det var ett dragspel, mitt första egna dragspel!
Pappa och jag spelade sedan runt midsommarstången på Degerby, Svartsjölandet varje midsommar från det jag fyllt fem år. Min faster var gift med Håkan Sterner, en man som jobbat som artist, med artister och som dessutom arrangerat konferenser och stora Kickoff fester långt innan ordet var uppfunnet. Nu hade han fått ett problem.
Håkan Sterner som på den tiden drev Club 33 på Ving hade problem med att hitta dragspelare under en midsommarhelg. Både pappa och jag tyckte att det kunde vara roligt att byta ut Mälaröarna mot en lite turné på kontinenten. Vi skulle först spela på Mallorca på midsommarafton och flyga över till Ibiza till midsommardagen. Spelningarna skulle vara små, intima tillställningar hade Håkan sagt.
Det hade blivit dags för avresa. Vi åkte över till Mallorca på onsdagen före midsommar. Det var mycket trevligt på Mallorca och på det ”Club33” hotell där vi bodde så var väl egentligen ingen av oss representativ. Jag var för ung och farsan för gammal.
På midsommaraftonens morgon skulle jag ta fram dragspelet på rummet och köra igenom "räven raskar över isen" och "Jänta och jag". Dessa låtar
hade rätt mycket svarta tangenter och de var alltid knepigast at nå med fingrarna. När jag skulle knäppa upp locket så såg jag en röd dekal på dragspelslådan. Tullen hade tydligen gjort en narkotikakontroll på flygplatsen. När jag fick upp dragspelet så "låg" alla pianotangenter ner! Alla toner lät när jag drog i bälgen och katastrofen var ett faktum. Hur lätt är det att hitta ett pianodragspel på Mallorca en Midsommarafton?! Pappa och jag lyckades plocka isär dragspelet och såg att alla små fjädrar och gummiband som höll upp tangenterna hade lossnat när de flinka tullarna hade farit fram. Med en liten skruvmejsel och en bläckpenna lyckades vi till slut lyfta tillbaka fjädrar och gummiband. Några var förstörda och jag fick klämma in tandpetare under dessa tangenter och helt enkelt glömma dessa toner.
Vi tog en taxi till spelplatsen, ett litet ställe för Vingresors gäster hade Håkan sagt. När vi kom fram så stod där ett tjugotal turistbussar och vi hade kommit till en gigantisk grisfest! Farsan blev ordentligt skakis, det här var lite annat än midsommarstången ute på Svartsjölandet hemma... På en stor scen skulle vi lira och det tog en bra stund och några Whisky innan farsgubben var i fas. Det hela gick riktigt bra och spelningen inför alla dessa människor fick nog anses som mycket lyckad. När vi kom tillbaka till hotellet sent på kvällen så gjorde farsan en bejublad entré ner i poolen med kläderna på och alla hotellgäster hakade på. Det blev lite tjafs med vakterna på hotellet men det hela lugnade efter en stund ner sig. Egentligen så var ju farsan och jag som sagt för unga och för gamla för Club33 idén men vi fick i alla fall stanna kvar på hotellet…
Morgonen därpå så skulle det bära av till Ibiza, en liten flygtur på dryga halvtimmen. Det var här skräckfärden som skulle tvinga mig till total avhållsamhet från alla former av flygning de kommande 22 åren startade. Det var en gammal DC 8a med sliten inredning och trötta flygvärdinnor. I planet satt ett trettiotal spanjorer och min sovande pappa. Vid denna tidpunkt var jag mycket flygintresserad och hade flugit massor med tomma taxiflyg från Bromma då jag hade en vän till min bror som jobbade där. Jag hade alltså ganska bra koll på checklistor, rutiner och annat. Jag kan väl säga att dessa piloter bröt mot de flesta regler under denna flygning. Jag skall inte gå in på detaljer men jag var i alla fall skräckslagen när vi till slut hade landat. Spelningen på Ibiza gick jättebra och jag fick även smak på Lumumba där!
På natten, när vi kommit till hotellet så satte jag min plan i verket. Jag plockade ur passen från pappas väska och gömde dem under mattan på hotellrummet bara för att säkerställa
att det inte skulle bli någon flygning nästa dag. Min tanke var att vi skulle bli tvungna att ta en båt till fastlandet och sedan med buss och tåg ta oss hem till Sverige igen. Hade jag nämnt detta för min pappa så hade han antagligen inte nappat på mitt förslag till ny resplan mot Sverige. Vi åkte ut med packning och dragspel till flygplatsen där vi checkade in vårt bagage. När vi närmade oss passkontrollen så tänkte jag att, nu är det i alla fall stopp. Farsan kommer naturligtvis att bli vansinnig men det får det vara värt, inget mer flyg för Dennis, så får det bli.
När vi kom fram så började min pappa att gräva efter passen i sin väska och döm om min förvåning och fasa när han elegant slänger fram två pass på disken! Den förbannade städerskan på hotellet hade hittat passen och gett dem till min pappa, så vi höll således god min båda två när vi gick mot passkontrollen. Nu började jag springa och fick snabbt farsan efter mig. Inlåst på en toalett så lyckades till slut en vakt få ut mig. Pappa tryckte i mig två valiumtabletter som han alltid hade med sig i reserv då han flög, jag fick skölja ned dem med Whisky!
Det blev snabbt svart i SAS planet och jag minns inte mycket av flygresan hem. Jag vaknade till när vi precis påbörjat inflygningen mot Arlanda. Jag sa ingenting, inte pappa heller. Landningen gick bra och precis när jag klev ut från planet så vände jag mig om och tittade in igen och sa högt, ”-aldrig mer att jag flyger!”
Detta höll jag som sagt i 22 år.
8: SL min kanal till Världen!
Jag fick mitt första månadskort när jag var åtta år gammal. Det var ett kort med fotografi och namn där man klistrade fast själva månadsmärket. Lite senare så kom månadsmärkena med magnetremsa i, sådana som man förde in i ett litet platsfack på själva fodralet. Ett månadskort för mig kostade då 15 kronor, alltså ett ”femtonkort”. Jag skulle börja tvåan i Sundbybergsskolan. Skolan byggdes 1900 med en tillbyggnad några år senare. Åren står än idag på väggarna till den mycket vackra skolbyggnaden. Idag har det blivit exklusiva lägenheter av klassrummen. Det känns lite konstigt att tänka sig att en 32åring från Sundsvall just nu sitter i sin soffa och tittar på tv på exakt den plats där jag hade min skolbänk, klädd i blått bänkpapper. Sundbybergsskolan hette tidigare Centralskolan och var en av Sundbybergs första skolor. Den ligger i korsningen Vegagatan/Fredsgatan där danspalatset Lorry en gång hade sina glansdagar. Jag var förresten en av de sista som festade på Lorry! Som traditionen bjöd så arrangerades Solvallas Elitloppsfest på Lorry och den 29 maj, 1999 var det fullt drag på stället. Charlotte Perrelli (då Nilsson) dammade samma kväll hem segern i Eurovision Song Contest nere i Israel med ”Take me to your heaven”. Veckan efter så kastades en brandbomb in på krogen och Spiltan samt Lorry gick i graven!
Hur som helst. Jag var mycket fascinerad av bussar och älskade att åka buss. Vi bodde på Vattugatan i Sundbyberg och hade både buss 507 och 515 att välja på om man ville åka in till stan. 507 startade uppe i Hallonbergen och gick via Solna centrum, vidare Solnavägen mot Thorsgatan och stannade till sist vid Norrabantorget. Där låg förresten Vinterpalatset, Sveriges då största biograf som visade film med formatet ”cinemavision” och dessutom ”surroundljud”. Ben Hur var en klassiker som jag faktiskt såg där. Buss 515 startade upp från Järnvägsgatan i Sumpan och gick via Råsundavägen ut mot Haga Norra där E4:ans ända trafikljus mellan Uppsala och Norrköping stod och gjorde köer (nu är rödljusen bortbyggda i Uppsala, Haga Norra och Norrköping). Sveavägen in mot Odengatan och där höger upp mot Odenplan och man var framme. Jag gillade 507:an bäst. Dels för att det oftare var orange bussar som gick där istället för de vanliga röda och sedan var det även nästan alltid vita rattar på dessa bussar!
Jag brukade alltid ta handikapp platsen längst fram så jag kunde studera chaufförens manövrar på bästa sätt. Bussarna var utrustade med s.k. halvautomatlådor med en kort liten spak med svart knopp som fördes genom olika spår på instrumentbrädan. Det såg ruskigt coolt ut när chauffören nonchalant förde spaken genom spåren och bussen växlade mjukt. Jag kunde varje hållplats och brukade härma chauffören varje gång han förde mikrofonen mot munnen för att ropa ut nästa hållplats. ”-Nästa, Bokvägen” kunde det låta när 515 lämnade Tulegatan och vek upp på Råsundavägen.
Jag älskade alltså att åka buss. Tunnelbana och pendeltåg var naturligtvis även det en spännande upplevelse för en åttaåring. Jag brukade ofta åka till farmor och farfar som bodde på Sofielundsplan. Tunnelbanestationen hette Blåsut, ett kul namn måste jag säga. Då var det linje 18 mot Farsta som gällde och man kunde då välja att ta 515 till Odenplan eller 507 till St:Eriksplan för att komma till rätt station. Jag brukade ta 507:an. Alla tunnelbanans stationer kunde jag så klart utantill. När det vankades pendeltåg var det extra spännande. Jag brukade klocka tiderna mellan två destinationer och sedan notera tiden i en liten bok. Det var även kul att se hur långt man kunde komma med SL:s nät. Att åka ner till Nynäshamn och ta ”matarbussarna” ner ytterligare någon mil och sedan starta resan där för att till slut hamna mellan Märsta och Sigtuna var en lång och spännande färd!
Jag var väl nio tio år när åkandet eskalerat mot oanade höjder och mamma ringde flera gånge polisen då jag inte hade kommit hem när klockan var nio på kvällen. Jag brukade dra iväg med bussen direkt efter skolan och sedan komma hem rätt sent på kvällarna och det blev till slut för mycket för mamma. Hon skickade iväg farsan som fick sitta på vakt utanför skolan för att plocka hem mig innan jag drog iväg men det resulterade bara i att jag stack på lunch rasten istället. Till slut gav de upp. Jag fick åka lite som jag ville och jag vet att min mamma var orolig konstant tills jag blev typ 15 år kanske. När jag fyllde tio år så fick jag en agentväska av pappa. Det var lite leksakspistoler, block, penna, ”komradio” och lite annat i väskan. Men den i knäet brukade jag åka upp till Arlanda och smyga runt i utrikesterminalen på kvällarna. Det var spännande och en ljuvlig tid. Jag vet inte om det skulle gå att släppa iväg en tioåring på det sättet idag men 1975 så gick det tydligen alldeles utmärkt.
Att åka dubbelsäckare inne i stan var förstås även det en ”höjdare”. Jag gillade även de vanliga gamla bussarna typ, 47:an som gick ut till Djurgården. De hade såna där dörrar som liksom ”vecklade ihop sig” när dom öppnades, klart läcker konstruktion. Under en eftermiddag och kväll så kunde jag ibland göra mer än tio byten mellan olika bussar och tunnelbanelinjer och för mig så var denna tid något som jag aldrig ska glömma. Som sagt, jag älskade verkligen att åka kollektivt. Värt att notera. Alla stationer var bemannade och vakter som patrullerade stationerna behövdes inte 1975, det ser lite annorlunda ut idag...
9: Orientering och studsmattor.
Grand Garbo och Greta. Ett danspalats och en mysig pub i samma hus beläget i Sundbyberg.
När jag var liten så hette krogen ”Tre travare”. Mamma, pappa, min bror och jag brukade äta där på söndagarna ibland. Farsan drack en hel del bira då, på 70talet. Hur som helst, bredvid ”Tre Travare” så fanns det en liten gräsmatta och där stod en sommarkväll en studsmatta! En riktig studsmatta. Inte en sån där som ungarna har på villatomterna, utan en riktig tävlingsmatta. Det var IOGT-NTO som hade den i sin ägo. Nyfiket sprang jag ner och tittade. De som hoppade var jätteduktiga och hoppade både högt och med volter. Redan nästa kväll var jag där och tittade, då fick jag även tillfälle att hoppa och det var fantastiskt kul. Under hösten så flyttades verksamheten in i gymnastiksalen i skolan där vi fortsatte med vår studsmatteträning.
Jag fick åka på uppvisningar och tävlingar ibland och det var en kul tid.
En eftermiddag då jag stod och tränade bakåtvolter med klubben så kom min klassföreståndare Nils in i gymnastiksalen, hur han nu hittat mig. Han kallades ofta ”fladderöra”. Detta smeknamn hade han fått pga. sina, mycket väl tilltagna öron Han var alltså min klassföreståndare och hade inget med studsmatteträningen att göra, Nils var röd i ansiktet, han slet ner mig från mattan och skrek när han pratade med mig så saliven stänkte. Hur kan en människa bli så arg?
Jo, följande hade hänt. Vi hade dagen innan haft friluftsdag, en sån där dag då man slapp vara i skolan men som tyvärr ibland innebar fysisk aktivitet av de tråkigare slaget. Denna dag hade skolorna i Sundbyberg frestat alla elever med en trevlig orientering i Ursvik. Just orientering var nog det mest värdelösa man kunde ägna sig åt på en friluftsdag. Nils hade varit en av de glada eldsjälarna som hade arrangerat hela jippot. Det var totalt över femhundra elever som skulle irra runt i motionsspåren under denna dag. Vår klass var bland de första. Vi hade naturligtvis några hurtnissar i klassen som rusade iväg som galningar så snart starttillfället gavs. Jag, Jocke, Göran, Tony och några till hade väl inte riktigt samma ”glöd” just då. Vi masade oss fram och klippte på orienteringskorten lite förstrött om vi av en tillfällighet stötte på någon kontroll. Vi blev ganska snart passerade av nya hurtnissar men vi lallade på i trivsam takt. Vårt låga intresse sjönk hela tiden mot botten men då vi helt plötsligt ramlat över den sista kontrollen via en del oavsiktliga genvägar så stämplade vi glatt korten där. Precis när vi skulle gå vidare mot målet så kom jag på en idé. Om vi skulle ta och klura till det lite för de andra?
Tony och Jocke grävde bland mossa och löv samtidigt som jag knöt ner kontrollen. Vi sopade noga igen alla spår efter hålet och av kontrollen syntes nu inget. Så här i efterhand så hade det nog varit rätt komiskt att få se när över femhundra skolbarn förvirrat irrar runt i skogen, ivrigt letande efter denna, nu osynliga kontroll. Nils slet in mig i sin bil, Tony fick vi inte tag på men Jocke hade oboelektion i musikskolan, (samma skola som Claes forcerade fönstret på då han gipsad letade efter en boll). Återkommer till detta vid ett annat tillfälle.)
Joakim blev hysterisk då Nils kastade ut honom från musiklektionen och skrek att Nils totalförstörde hans framtid, något Joakim alltid hävdade om något kom i vägen för hans studier.
Enligt Nils så hade hela orienteringsdagen totalförstörts av oss i och med detta nidingsdåd.
Vi nekade förstås till alla anklagelser och kunde inte förstå hur det kunnat komma fram att det var vi som låg bakom. Nils skulle personligen köra ner oss till Ursvik och bevaka oss då vi knästående med skammen i kroppen fick gräva fram kontrollen. Idag kan jag förstå den gamle mannens ilska lite bättre och att vi var de sista som lämnade in orienteringskort med den sista konrollplatsen stämplad gjorde väl att vår klurige lärare kunde peka ut oss, stackars barn.
Vad studsmatteträningen beträffar så slutade jag på inrådan från min far den dag då jag kom hem med ett papper från klubben där dom ville att jag skulle skriva på ett nykterhetslöfte. Sådana löften skulle men inte göra 11 år gammal tyckte pappa, och han hade nog rätt. Jag hade brutit det löftet inte så långt senare i livet i alla fall skulle det visa sig.
10: Kull med Claes.
Under uppropet i 1:an på min första skoldag så talade vår fröken Ingegerd om för oss att det var absolut förbjudet att gå och köpa godis på rasten och ha i skolan. Claes som satt bredvid mig och som skulle visa sig bli en nära vän till under skoltiden räckte upp handen och frågade, ”-om vi tar med godis hemifrån då?” Får vi äta det i skolan?
Claes var en mystisk kille. Man kunde göra saker rätt, fel eller på Claes vis. Denne Claes berättade under åren en hel del spännande saker om sig och sitt liv. Hans farfar hade varit med under andra världskriget med Hitler och grabbarna. Vid ett tillfälle så satt Claes i klassrummet och sög på en liten aluminiumcylinder, mindre än en fingerborg. När vi frågade honom vad det var så svarade Claes stolt att det var en cyanidkapsel som tyskarna hade under kriget för att använda om man hamnade i ”orätta händer”. Vid ett senare tillfälle lämnades efter en vadslagning denna kapsel till kemiläraren som efter kontroll med hjälp av en kollega kunde konstatera att kapseln mycket riktigt innehöll cyanid. Som sagt, Claes var en märklig person.
Jag minns en gång då han ville visa Göran att han hade en bit krokodilskinn i en ask i sitt rum. Göran fick titta och känna och var naturligtvis övertygad tills Claes brast ut i skratt och roat berättade att det inte alls var en krokodilskinnsbit utan en sårskorpa från Claes armbåge som han sparat efter ett tidigare fall på skolgården!
Denne Claes var som sagt lite udda. Hans mamma hade psykiska besvär och hans pappa var död. Classe bodde sedan liten hos sin mormor och morfar. Morfar hette Ingmar och var poliskommissarie. Claes hade ofta mycket spännande saker att berätta om sin stränga gotländska morfar. Det var han som vid ett senare tillfälle blev svårt skjuten i handen av Janne Olsson vid Norrmalmstorgsdramat.
En del killar var rätt elaka mot Claes trots att han ju alltid var så snäll och bufflig som en stor björn. Claes var jätte lång och rätt kraftig, mycket godhjärtad och timid. Jag lurade honom en gång att kasta sig ner från en trappa, ner i ett par stora taggbuskar. En gång när vi skulle åka skidsko så knuffade man in Claes i sargen bakom målet och band fast hans tröjärmar i gallret varpå man började skjuta puckar på honom. Rätt idiotiskt faktiskt.
När vi gick i högstadiet så hade vi en fanatisk tävling som var något så simpelt som kull!
Det var bara det att vi kullade med ett runt bord i aulan! Detta bord släpades runt i skolan och rullades ner för trappor och dylikt i jakten på att kulla någon. Detta blev efter ett tag ohållbart så en speciell boll fick införskaffas. Att ”ha den” när skolan var till ända var en katastrof. Jag minns att jag vid ett tillfälle ringde på hos Göran där man alltid åt middag exakt klockan 17:30. Görans något stränga mamma öppnade, jag rusade in till deras kök där Göran Satt med sin storebror och åt. Jag kastade bollen på Göran som sedan rusade upp och välte ett fat med potatismos i sina desperata försök att hinna ifatt mig då jag springande försvann ner för trapporna mot porten för fortsatt flykt. Så här höll vi på i flera veckor. Vi kunde på en rast ”kulla” oss upp till tunnelbanan, in på tåget och hamna på T-centralen. Ett guldläge för oss uppenbarade sig då jag lyckades kasta bollen på Conny vid Fridhemsplans tunnelbaneperrong. Bollen rullade ner på spåret och la sig under strömskenan vid rälsen! Conny blev naturligtvis förtvivlad och vi andra skattade rått. Naturligtvis var det livsfarligt av Conny att hoppa ner på spåret. Att sedan pilla bort bollen under starkströmsskenan var förstås med livet som insats men att ”ha den” var helt otänkbart.
Detta kullande fortsatte och plötsligt stod vi i en en vagn på Roslagsbanan och hade precis lämnat stationen vid Täby galopp när Göran fick in en perfekt träff i huvudet på Claes och bollen studsade ut genom fönstret! Claes fick naturligtvis kliva av vid nästa hållplats och gå tillbaka för att hämta upp bollen. Vi andra åkte elakt vidare hem.
Skolan var för länge sedan slut för dagen. Jag satt med mamma och drack te när Claes senare samma kväll slet upp vår ytterdörr och gick till attack. Sedan var det min tur att sova med skammen och bollen. Så där höll vi på.
En eftermiddag hörde jag ett skrik från gatan en bit upp. Jag gick ut på balkongen och tittade. Där uppe vid mataffären ”Favör” låg Claes med bruten fot. Han hade sparkat fotboll och trampat snett. I skolan blev sedan Claes ett lätt byte att kulla då han med gips till knäet försökte undkomma. En stor sport var förstås att kulla Claes så bollen försvann till svåråtkomliga ställen.
Jag själv fick in en fullträff en gång då jag prickade Claes i pannan så bollen studsade upp på taket till musikskolan. Den skoldelen var ett lågt bygge med snett glastak på, typ som på gamla fabriker. Att se Claes, stor och klumpig, med gips till knäet försöka klättra upp på denna byggnad var en fröjd. Det gick faktiskt bättre än vi kunnat ana. Han skulle precis svinga sig över de sneda glasfönstren då han kom i obalans. Med ett våldsamt kras så for gipsbenet i full kraft in genom glaset. Paniken bland de blockflöjtspelande barnen i klassrummet blev förstås total.
Vi hade ett långt möte hos rektorn den eftermiddagen.
Då Claes var stor och tung samt ofta ägnade sig åt ganska rörliga aktiviteter så blev hans gips till slut rätt slitet och sprucket. Han hade av sjuksyster fått en lapp om att åka in till Karolinska sjukhuset för omgipsning. Nu var det ju så lägligt att jag vid denna tidpunkt var som mest aktiv på mina konstlektioner som jag valt för att slippa ett språkämne eller maskinskrivning som tillval så jag erbjöd Claes att han kunde få sitt ben omgipsat av mig i stället. Sagt och gjort, Göran och jag lade gipsrullarna i blöt och klippte under tiden upp det gamla gipset. Bomull på, och sedan var det bara att börja rulla gips. Klacken till hans gamla gips var tyvärr skadad så vi tog en bromspuck från en begagnad skateboard och gipsade in i stället. Resultatet blev förvånansvärt bra, lite snett kanske, men ingen fara alls. Då Claes senare skulle in till ortopeden för att slutligen ta bort gipset och göra en sista röntgen så visade det sig att benet läkt utmärkt och ingen undrade över designen på hans då borttagna gips. Claes var en rolig en, och vi hade många skojiga stunder tillsammans.
11: Kinesiska, något för mig?
Under min tid i högstadiet på Ängskolan i Sundbyberg hände många märkliga saker.
Jag var egentligen aldrig intresserad av skolan mer än som umgängesplats. Jag trivdes rätt bra med många människor runt mig och det var en inbjudande miljö att ”hitta på saker” i.
Vissa ämnen gick trots mitt ringa intresse riktigt bra. Jag hade faktiskt ett flera 4:or någon termin.
Vi hade något som hette tillvalsämne. Där kunde man välja på lite olika saker. För de tråkiga plugghästarna fanns det Franska och tyska dessutom något otroligt tråkigt ämne där man skulle lära sig skriva skrivmaskin bl.a. För oss andra bjöds det praktiska ämnen som, teknik och konst. Just konstämnet skulle visa sig perfekt för mig då jag skulle genomföra diverse ”projekt”. Utöver tillvalsämnen så fanns där även något som hette fritt valt arbete. Valen av ämnen till dessa lektioner var vitt skilda. En del elever valde bowling, andra tog foto eller något liknande. Det gällde bara att få ihop minst fem stycken i en grupp för att få göra den aktivitet man önskade. En termin lyckade jag sammanföra några kompisar så vi fick modellbygge. Det var en lagom lättsam pysselaktivitet. Plugghästarna hade naturligtvis valt att förkovra sig ytterligare i Franska eller något annat muppämne som en typisk plugghäst med tjocka glasögon, vita strumpbyxor och med bänken längst framme vid läraren gärna offrade sin tid på.
En av mina klasskamrater hette Joakim (han som var med på Orienteringen, kap: 8). Joakim var en utstuderad plugghäst båda föräldrarna var lärare på universitetsnivå. Han var skolad i Waldorf och var således i mina ögon en märklig figur som bl.a. höll pennan bakochfram på ett konstigt sätt när han skrev. Hemma hos Joakim gick allt i ultravänsterns riktning och där botaniserade vi bland hundratals bruna glasburkar med div. bönor, ärtor och annat mums från det vegetarianska köket! Det här vår långt före Quorn, Sojakorv, havremjölk och annat mums gjort sin entré. Vi var nog två ytterligheter Joakim och jag men vi gick ovanligt bra ihop. Joakim spelade klassisk musik på sitt piano och hade massor med kemikalier i sin garderob som han fått av sin pappa som var kemilärare. Det rök och small ofta i Jockes rum när vi gjorde våra experiment. Tillbaka till fritt valt arbete.
Till vår skola hade det vid denna tid nu anlänt en långtidsvikarie. Han var ofantligt udda
och hette Leif. Denne Leif var ungefär två meter lång, fruktansvärt smal, hade stora framtänder och gick klädd i blå Kina uniform. En sådan där blå kavaj med tillhörande blå byxor i mjukt fladdrigt material. Till detta gick han iklädd ett par blåa plastsandaler utan strumpor. Han hade även en elegant läderportfölj som han ledigt svängde med när kom gående i korridorerna, snett lutad år vänster. Idag skulle vår vän Leif kunnat glida in obemärkt på klubben Patricia men på detta sena 70tal så stack han ut ”en aning”. Leif var alltså super bög. Han hade rest mycket i Kina och hade nog anammat mer Kina än vad som kan anses sunt. Joakim blev i alla fall mycket fascinerad Leif. En dag kom Jocke till mig och ville ha med mig i en grupp för fritt valt arbete. Det vi skulle göra var att läsa Kinesiska! Han trodde på fullaste allvar att jag skulle lägga ifrån mig min nästan färdiga spindelmanbils byggmodell till förmån för att få sätta mig och plugga Kinesiska.
Jag vet än idag inte vad som fick mig att gå med på detta men hur som helst så var vi till slut fem glada elever som bara törstade efter kunskap i det underbara Kinesiska språket. Det var förutom eldsjälen Joakim jag själv, Göran samt plugghästarna Gunilla och Anneli. Långe Leif var tårögd av glädje då han fick förfrågan om han hade lust att lära ut Kinesiska till denna skara lärjungar.
Vår första träff var helt fantastisk. Leif hade förberett lektionen minutiöst. Klassrummet var lagom mörklagt, rökelsen låg tät när vi lite osäkert gick in och satte oss. Vi tittade spänt mot katedern där Leif satt i sina plastsandaler och log mot oss. Han hade bryggt kinesiskt grönt te och serverade skorpor därtill. En som sagt, mycket speciell situation i mitt liv.
Vi blev naturligtvis totalt utmobbade av de andra i skolan då vi hade sällat oss till denne kufiske person men vi stod på oss rätt bra. Hur mycket kinesiska vi nu lärde oss under denna termin har jag lite svårt att bedöma. Jag vet i alla fall att ”hej” på kinesiska uttalas ungefär ”ni hao” och ”vad heter du?” borde låta ungefär ”ni drao zdzememindzi”. Efter en tid av hårt pluggande så började Leif slarva. Ibland fanns där inga skorpor till teet och en del gånger hade han helt enkelt struntat i att brygga te också. Mitt intresse för det Kinesiska språket avtog i allt snabbare takt. Jag är rädd för att jag under tidens gång dessutom blev rätt stökig och provocerande mot vår stackars Leif. Jag hoppade av detta ämne strax efteråt och jag minns ett laddat möte med Leif då han med tårar i ögonen, nästan i falsett skrek att jag nog såg livet genom ett par nerspydda solglasögon! Jag tycker nog inte att jag någonsin gjort det, men själva uttrycket gillar jag än idag.
Vid ett senare tillfälle, en fredagseftermiddag när Leif hade öppnat ett litet lärarrum för att låsa in böcker så tog min kompis Conny helt enkelt och låste in Leif i skrubben och tog med sig nyckeln. Vi sprang från skolan ner till vår videobutik där vi spelade flipper ett tag. Ett uns av dåligt samvete smög sig på och vi hastade tillbaka till skolan. Ingen var kvar och vi räknade med att Leif blivit ”befriad” av någon kollega, men när vi kom upp i korridoren och låste upp dörren så satt han där i sina blåa plastsandaler och grät. Vi lämnade nycklarna till honom och bad om ursäkt, en ursäkt som så här i efterhand inte kan betraktas som tillräcklig. Leif försvann från vår skola lite senare. Vad Joakim beträffar så läste han vidare på universitet, alltid med toppbetyg. Sjutton 5or och en 1a (i gymnastik) hade han visst. Han är i dag professor på Uppsala universitet.
12: Farsan, ett kapitel för sig.
Min pappa föddes i Stockholm 1937. Han hade två systrar och de växte upp uppe på Söder tillsammans med min farmor och farfar. Olle var en speciell person. För honom fanns bara två sätt hans sätt och hans sätt. Jag har aldrig träffat en människa med ett sådant ”driv” som pappa hade. Denna sida präglade på gott och ont. Hur som helst. Familjen Ek bodde på Sofielundsplan invid Blåsuts tunnelbanestation. När pappa var 13 år gammal så kom han hem med betygen efter skolavslutningen, farmor och farfar var inte då värst imponerade och det sämsta betyget hade han fått i Tyska. Det var typ en 1:a eller ”IG” som det heter idag. På farsans betyg stod det väl ”C” eller något. Han var förstås lika besviken som sina föräldrar. Läraren hade även lastat med tyskaböcker till pappa som han skulle plugga under sommarlovet. Här fick då farsan en idé, en egenplanerad språkresa! Farmor och farfar fick inget veta förrän det var dags för pappa att ge sig av. De blev inte glada men kunde som vanligt inget göra.
Då stod då Olle 13 år gammal med en väska i handen på Nynäsvägen och liftade. Idag skulle detta antagligen vara fullständigt otänkbart men 1950 så gick det bra. Pappa var nere i Tyskland i mer än en månad och lyckades hitta en familj att bo hos redan första dagen där nere. När det sedan var dags för hösttermin så fick eleverna i pappas klass i uppgift att göra en redovisning inför klassen om vad de gjort på sommarlovet och pappa redovisade glatt om sin sommar och det gjorde han på strålande Tyska! Betyget hoppade sedan upp till en 4:a (VG). Ungefär så här var min farsa under hela livet och jag tror att jag fått en del av honom där, fast tyskan har jag alltid undvikit…
Lägenheten som de bodde i var ynkligt liten med tre små rum och det var som sagt farmor, farfar samt tre ungar som samsades om rummen. Fast en gång när pappa kom hem så var de plötsligt sex i lägenheten! Farmor som brukade jobba i div. organisationer kom i kontakt med en kille som var svart som natten. Han hade kommit till Sverige och hade nu ingenstans att bo. ”- Du bor hos oss” sa farmor och vips så hade pappa ”lånat ut” sin säng till denne nytillkomne gäst. Jag kan väl säga att pappa var svalt inställd till farmors gästfrihet ett tag men sedan gick det visst bra. Den svarte killen som bodde hos farmor hette Graham Tainton, far till Blossom Tainton och visade sig vara en hejare på dans!
Jag har ju tidigare berättat om farsans metoder när han ville tillrättavisa oss barn. Geväret med brorsan till exempel. Det var alltid klara ”brutala” handlingar som vi fick ta del av. Farsan hittade en ny tant efter min mamma och han flyttade ihop med henne i en villa som låg i Norra Ängby. Mamma och pappa hade varit skilda i sex år innan jag märkte att så var fallet! Den nya damen var en sådan typ som duschade så ofta som möjligt och i badrummet hamnade alltid en pöl med vatten, speciellt om man inte dragit för draperiet i badkaret. Det fanns en liten skrapa där inne som man kunde skrapa ned vattnet i golvbrunnen med. Det där var hon tydligen inte så bra på. Farsan lackade till slut ur och när hon en dag kom hem så låg pappa i hängmattan och badkaret låg på tomten! Uttransporterat genom fönstret på balkongdörren…
Det här med pappas nya sambo är väl egentligen ett kapitel för sig men jag måste bara nämna hur det gick till när jag och brorsan fick en liten lillasyster. Vi hade varit runt hos farmor och mormor på Julaftonen och som vanligt så kom vi hem till Sundbyberg ganska sent på kvällen. Farsan halvfull i passagerarsätet och mamma tvingad till chaufförsuppdraget i pappas Pontiac med slitna sommardäck. Framme vid Vattugatan så säger plötsligt pappa, ”- grabbar jag har en liten överraskning till er”. ”-inte nu, Olle” försökte mamma men pappa ville så gärna berätta. Vi hade plötsligt fått en lillasyster! Hon var 5 år gammal och bodde nästan granne med oss (i Hallonbergen). Jag var väl typ åtta år och det blev en ganska omvälvande upplevelse. Pappa tyckte att vi kunde åka upp och hälsa på men där någonstans fick mamma nog.
En annan egenhet min pappa hade var det här med vatten. Han simmade ofta och i de mest märkliga situationer. När jag var tre år så simmade jag riktigt bra, pappa hade lärt mig att simma i Liljeholmsbadet, den där flytande simhallen vid Hornstull. Pappa hade mer eller mindre slängt mig i bassängen som tvååring och ganska snabbt var det läge att börja veva med armarna. Sedan dess har jag faktiskt alltid varit en god simmare. Pappa å andra sidan har inte varit så dålig han heller. När han var med polarna i Finland för att titta på Finnkampen så badade han i fontänen på hotellet så att polisen hämtade honom. En annan gång dök han från Tysklandsfärjan som i och för sig låg i hamn. När vi var och spelade dragspel på Mallorca så fick farsan med sig alla hotellgäster ner i poolen, alla med kläder och pappa i vit kostym. En vinterdag när han var 20 år så hade en hund hamnat i det iskalla vattnet efter att ha ramlat av ett isflak långt ut i vattnet vid Bergsundsstrand. Farsan simmade ut bland isflaken och hämtade in jycken.
Pappa växte väl aldrig upp riktigt och historierna om honom är många. Han startade en av de mest lönsamma skrotfirmorna i landet på 60talet. Han hade solariesängar utställda över alla badhus i Stockholm. Han öppnade sportaffär i Huvudsta Centrum och en massa annat. Det känns som att det får bli en egen bok av den tjockare modellen om min far, som 2007 packade ihop sina grejer och for till himlen…
13: Skrothandlarblodet.
Att min far var en riktig försäljare och gigant i skrotbranchen kommer jag väl ihåg och jag tror faktiskt att både jag och brorsan fick en släng av denna ådra i blodet. Min bror Tommy brukade sälja blombuketter en gång i veckan i Sundbyberg när han var ungefär 14 år gammal. Det var en gubbe som kom med en skåpbil och ställde vid Sundbybergs bowlinghall på onsdagskvällarna och Sundbybergs killar och tjejer hittade snabbt detta inkomstbringande fordon. Affärsidén var mycket enkel. Ungarna fick ett tiotal buketter av snubben som de sedan sprang i hyreshusen och sålde. På den här tiden så fanns inga porttelefoner eller liknande, alla portar var öppna. Tommy var både en duktig säljare och samtidigt en listig filur. Han brukade ta med sig 20 buketter från skåpbilen och sedan bar det iväg till hyreshusen. Till skillnad från de andra juniorsäljarna så stannade Tommy till bakom DOMUS huset och gjorde vissa omdispositioner bland de prunkande blommorna innan han började sin dörrknackning. 20 buketter hade i ett nafs förvandlats till 25! På detta sätt så fick Tommy således provision på de 20 buketter han sålt och sedan fick han alltså full ersättning för 5 buketter till. Ett tydligt drag av "Ek:s tankesätt".
Jag själv var inte så tokig jag heller. När jag gick i femman så var det mycket populärt bland tjejerna att kleta in läpparna med läppglans. I varuhusen fanns en nyhet bestående av små glasflaskor med en rollertopp på. Dessa läppglansflaskor hade olika smaker. Tjejerna var som tokiga i detta läppglans. Det fanns även en exklusivare variant av läppglans där själva kletet låg i en liten plåt ask där man sköt undan locket med tummen och sedan gned man liksom läpparna med hela asken. Dessa plåt askar var mässingsfärgade och elegant utsmyckade med snirkliga mönster. Av en tillfällighet så hittade jag en dag en hel låda full med tomma plåt askar som inte var använda. Jag fick då en strålande idé. Dags att börja i kosmetikbranchen. Sagt och gjort. Hem med lådan och sedan var det bara att sätta igång. Idag, mer än 30 år senare så kommer jag inte ihåg recepten exakt men i stora drag minns jag nog rätt. Smak och färgsättning var inga större problem. På Konsum och Apoteket köpte jag in smakessanser och karamellfärg. Det var jordgubb, mint, eukalyptus och lite annat. Lite svårare var det med själva basen till läppglanset. De små flaskor som tjejerna använde innehöll flytande läppglans men de lite mer exklusiva plåt askarna hade en fastare form, ungefär som Lypsyl. Jag minns att jag experimenterade lite med olika preparat innan jag hittade rätt. Glycerinolja och kokosfett vet jag att jag använde men konsistensen blev en aning för lös och det var då jag kom på det där med stearinljus! Vips så hade jag framställt en fulländad bas till mitt läppglans.
Tillverkningen skulle ske i köket hemma på Vattugatan. Det blev ett ordentligt finlir när de smälta ingredienserna skulle ner i de små plåt askarna. Det var vid denna hantering som branden startade. Jag spillde lite av det upphettade "läppglanset" på plattan och det brann rätt ordentligt på spisen. Som tur var hade jag nära till både en stor kastrull och vattenkranen. jag fyllde snabbt upp iskallt vatten som jag kastade över den brinnande oljekastrullen på spisen.
Det blev en ordentlig explosion. Jag hade osannolik tur och fick bara brinnande olja över ena handen, på låret och lite i håret. Väggar, köksluckor och tak fick dessvärre mottaga en ansenlig mängd av brinnande olja. Efter en stund så slocknade elden och jag sprang till badrummet och ställde mig i badkaret och spolade iskallt vatten över mig och brännskadorna. Efter en stund så kunde jag kliva ur badkaret och gå ut i köket för en första utvärdering. Över spis, vägg, diskbänk och golv låg en tjock hinna av hemproducerat läppglans. Hela taket var fullt med svarta brännmärken efter brinnande olja och flera av kökets köksluckor var förstörda. Jag började saneringen men hann inte speciellt långt innan mamma kom hem. Jag kan väl säga att det var tur att mamma hann före pappa.
Det skall tilläggas att den stundande försäljningen i skolan gick strålande och med ett eget pantsystem på burkarna så kunde produktionen fortlöpa under en ganska ansenlig tid och då med ett helt annat säkerhetstänkande.
Något år senare var det dags för ett nytt klipp. Denna gång mycket enklare och dessutom ganska riskfritt. Jag var 13 år och "Hubba Bubba" hade slagit ner som en stor nyhet i Sverige. "Big soft bublegum" som det stod i reklamen. Det var fem stycken bitar tuggummi i varje paket. De fanns vid denna tidpunkt bara en smak och paketen var röda. Att trycka in tre eller fyra bitar i munnen för att sedan tugga igång ett perfekt gummi för stora bubblor var krävande och käken värkte ordentligt.
Hubba Bubba kom ungefär samtidigt som de där påsarna med "Pop Rocks". små kristaller i en påse som man skulle stoppa i munnen. De "poppade" eller rättare sagt exploderade i munnen och efter en hel del tillbud där barn svalt dessa "Pop Rocks" så förbjöds produkten. Så inte Hubba Bubba. Det var tobaksaffären på Vattugatan som var först med tuggummit och eftersom jag gick förbi där varje dag på min väg till skolan så var jag den första att hitta denna nyhet. Kompisarna ville ha och jag förstod genast att efterfrågan snabbt skulle komma. Direkt efter skolan så ringde jag pappa och frågade om jag kunde få låna en slant för en liten idé jag hade. Pappa var behjälplig och jag lyckades köpa upp alla kartonger i tobaksaffären och även i två andra butiker som hade fått in Hubba Bubba. Jag sålde sedan tuggummi i skolan så det sjöng om det och ganska snart så hade jag ett lager på mer än 20 lådor Hubba Bubba! Det fanns ingen butik i hela Sundbyberg som hade Hubba Bubba kvar och all försäljning av detta tuggummi gick via mig. Jag lyckades hålla detta i ungefär två månader sedan blev det för stort. Fler och fler butiker tog in Hubba Bubba och jag klarade inte av att köpa upp alla överallt och efter ett tag så var projektet över men jag kan lova att jag tjänade mer på dessa tuggummin än vad jag senare skulle göra på min hemförsäljning av lantägg och potatis till hushållen i Solna och Sundbyberg...
14: Dennis, Hockeynörden…
Jo, faktiskt. En karriär som hängiven AIK supporter har jag även haft. Jag var ungefär tio år gammal när jag var på Hovet för första gången. Jag var där med en killkompis till min mamma. Kombinationen svalt skolintresse, längtan efter att få åka runt i SL:s nät och intresset av att kolla hockey gjorde att jag faktiskt under flera år var AIK hockeys närmaste supporter och maskot. Farmor och farfar bodde på Sofielundsplan, ett stenkast från Hovet. Eftersom jag redan börjat fara runt med bussar och tunnelbanor så hade jag varit hos dem och hälsat på massor av gånger. Det var grön linje 18 och avstigning Blåsut. Pappa hade gett mig ett säsongskort för alla hemmamatcher med AIK och jag fick med mig mammas kompis den första säsongen. Vi satt alltid på rad 17 sektion F. Mammas kompis hette Rune och hade en radioaffär i Skärholmen. Jag bodde i Sundbyberg och han i Solna så han frågade ofta om vi skulle åka tillsammans med till matcherna. Eftersom jag ville åka till farmor och farfar före matcherna och äta risgrynsgröt, pannkakor eller farmors underbara mannagrynsgröt så blev det alltid så att jag åkte själv och sedan möttes vi på sektion F på Hovet innan matcherna.
Farmors mannagrynsgröt är ett kapitel för sig och därför lämnar jag här hennes detaljtips som kommer att göra er grötmåltid till den bästa någonsin!
* Använd standardmjölk eller ännu hellre, gammeldags mjölk.
* Låt mjölken koka upp innan mannagrynen tillsätts.
* Vispa hysteriskt hela tiden (minsta brunfärgning i kastrullbotten totalförstör en gröt).
* Använd något mindre mängd mannagryn än angivet (för tjock gröt = misslyckad gröt).
* Salta inte för lite och ta även med en gnutta socker i gröten.
* Tillsätt en liten klick äkta smör i gröten.
* Vispa en äggula med lite mjölk och blanda ner i mannagrynsgröten när du hysterivispar.
Denna tillagning garanterar en fantastisk mannagrynsgröt signerad Farmor Ek!
Tillbaka till hockeyn. Matcherna var ju alltid superspännande och det var riktiga lirare på isen vill jag lova! AIK:s trupp anno 1977 var ett guldgäng! Målvakter: Bosse Karlsson och Gunnar ”Lejdan” Leidborg. Sveriges mest hårdskjutande back hade AIK tröja med en 4:a på ryggen. Den bars av Kai Nurmi. På topp fanns hela ligan. Rolf ”Råttan” Edberg (18), Lars-Eric Eriksson (19) (spelade i röda plastskridskor!), Peter Gradin (11), Thomas Gradin, Mats Ulander (12), Pär Mårts (22), Bengt Lundholm (17), Mats Hessel (9) och Kenta Nilsson! Det fanns en backfigur med namn Rasmusson och han hade nummer 5. Jag tyckte han var rätt usel…
En del spelare tillkom under säsongerna och en av dessa var Pelle Lindbergh! En supermålis som hade spelat i Hammarby. Vi blev sedermera goda vänner (alltså på ett sätt som en hockeytokig 12 åring nu kan bli med en etablerad spelare). Vid en periodpaus en gång så gick jag och köpte korv och hittade då av en slump en blå plåtdörr som jag gick in igenom. Där fanns en trappa ner och vips så var jag nere i spelarkorridoren där ismaskinen stod! Där fanns även ett litet café för spelare, ledare och annat folk. Jag fick mina första autografer där. Det tog inte många matcher innan jag tyckte mig vara tjenis med både Kenta Nilsson och Gunnar Leidborg! Jag fick reda på att AIK tränade på måndagar, tisdagar, onsdagar och frivillig träning på lördagar.
Nu var jag fast. Jag åkte till Hovet efter skolan och missade aldrig en träning! Jag fick sitta i båset och tejpa klubbor, skicka ut dricka till Lejdan och sedan hjälpa materialförvaltare Roger i omklädningsrummet efter träningarna! Morsan hade stickat en elegant AIK tröja som jag bar med stor stolthet. Nu var det Pelle Lindbergh som hade tagit över efter Bosse Karlsson och på de frivilliga lördagsträningarna så var Lindbergh nästan aldrig med. Jag fick då stå i mål! Kan ni fatta känslan när man efter en sprattlande benparad lyckas mota ett handledsskott från självaste Kenta Nilsson! Eller känslan av att få ett slagskott mellan byxor och benskydd av Peter Gradin… Jag vill inte hävda att jag fungerade som någon ”riktig” andremålvakt på dessa lördagsförmiddagar men jag fick i alla fall vara med några gånger.
Min kontakt med spelarna blev mycket god och eftersom jag nu börjat åka med på alla bortamatcher med så blev jag faktiskt ”en i gänget”. Så länge det var buss till bortamatcherna så åkte jag naturligtvis med i spelarbussen. Jag satt oftast bredvid Pär Mårts som tyckte att jag kanske borde tänka lite mer på skolan. När det var bortamatch uppe i Skellefteå så var det ju flyg och det kunde man inte fixa till mig så det löste jag själv. Det var både med förvåning och glädje jag möttes då jag klev in i planet på Bromma där alla spelare satt och oftast så hade jag ordnat samma hotell som spelarna!
Alla pelare i AIK hade på den tiden gula Renault bilar som det stod AIK samt deras namn på. Mats Hessel bodde i Sundbyberg så jag fick ofta åka från honom från träningarna. Ännu roligare var det den dagen jag klev in i porten på Vattugatan och fick se Kenta Nilssons bil! För alla spelare på den tiden så var det studier eller jobb som gällde och Kenta Nilsson var målare. Nu höll man alltså på att renovera ett kontor i bottenvåningen och det var Kenta som stod för måleriet. Nu fick jag åka med Kenta Nilsson till träningarna och Mats Hessel därifrån. Coolt!
Alla spelare utom en hade gula Renault bilar. En viss Pelle Lindbergh hade en egen bil. En kritvit Lincoln Continental med reservhjulet på bakluckan! En del gånger fick jag skjuts av Pelle i denna bil efter träningarna! Fatta grejen, sitta i en vit Lincoln med en av världens bästa målvakter.
Alla minns säkert att Pelle förolyckades i USA när han i en röd sportbil gasade av vägen en sen kväll. Han låg hjärndöd under en tid innan han till slut fick skrinna vidare. Det var en tragisk händelse som jag tänkt på under hela livet faktiskt.
Under några säsonger så missade jag 0 hemmamatcher, 1 bortamatch och 3 träningar…
Vi snackar supporter! Jag hade senare brevkontakt med Kenta Nilsson och fick en dag ett litet paket från USA och i paketet låg Kentas spelartröja från Winnipeg Jets med alla spelares autografer på! Den tröjan hängde jag bredvid Gunnar Leidborgs målvaktsklubba där AIK spelarna hade skrivit sina autografer… Väggarna med Kissaffischer hade nu fått finbesök från Hockeyns värld.
Ungefär här så slutar min Hockey era och travsporten kom in…
15: Ut på vift.
Det var ju det där med att resa. Jag började ju som bekant att åka buss och tunnelbana innan jag fyllde tio. Att fara runt med bussarna var ett stort nöje och mina föräldrar fick ganska snart lära sig att acceptera den lille resenären i familjen. Många var de kvällar som mamma i lätt panik stod på balkongen och tittade efter mig då buss efter buss stannade vid busshållplatsen nedanför. En fördel med detta resande var ju att jag då med lätthet kunde åka själv med tåget ner till Tylösand på somrarna där min farmor och farfar varje sommar hyrde stuga. Det var byte i Hallsberg och oftast i Göteborg innan tåget rullade in på Halmstads station. Inga problem för Dennis 9 år.
Det finns många roliga minnen från just Tylösand där jag upplevde flera sommarlov som liten. På vintrarna så brukade jag åka med farmor och farfar upp till Salsåker där min farmor var född. Salsåker är en liten by i närheten av Ullånger. Det är vid Ullånger som den gigantiska galgen satt på klädvaruhusets tak under massor av år. Jag vet faktiskt inte om den finns kvar fortfarande. Salsåker ligger i alla fall i närheten av Höga kusten bron
Bussarna gick från Klarabergsviadukten och de var orange i färgen och hade SJ:s logo på sidan. Vi är inne på tidigt 70tal. Ibland så åkte jag så klart själv upp med bussen men oftast så reste jag med farmor och farfar. De brukade vara uppe någon månad i huset och jag brukade vara där under sportloven. En resa upp till Salsåker minns jag speciellt och den började med att jag blev skjutsad av min pappa i hans Pontiac till bussarna. Vi var kraftigt försenade och farfar väntade vid bussen. Pappa var ganska stressad och de feta sommardäcken på tvåtonsbilen slirade konstant i snömodden ända från Sundbyberg till stan. När vi väl kom fram så satt alla i bussen utom farfar och chauffören. Vi skyndade oss ur bilen och började kasta in mitt bagage i lastutrymmet på bussen. Jag ville ha med mig mitt Monopol spel inne i bussen men pappa sa att det inte gick att spela monopol när man åkte buss.
Pappa stod och vinkade när vi rullade ner mot Klara strand och försvann på vår resa mot Norrland. Farmor väntade uppe i Salsåker. Ungefär vid Järva krog,
Det blir en hel del pysslande att hålla reda på allt detta och när sedan pengar, ev. hotell och alla gatukort skall hållas i ordning så kan man väl säga att problematiken att upprätthålla ordning och reda på detta ökar då man har spelplanen i knäet ihop med sin farfar mellan sätena på en skumpande långfärdsbuss. Redan vid Märsta var farfar nere på bussgolvet och letade efter två gröna hus, ett kort över ”Hamngatan” och lite blandade sedlar. Min farfar var en tålig man i nybliven pensionsålder och jag måste nog tillstå att han hade extremt bra tålamod...
Tyvärr så hade farfar haft en släng av blodförgiftning någon vecka innan avresa och under vår färd upp genom ett vinterskrudat Sverige så blev han krassligare. Jag minns inte om det var i Härnösand eller Sundsvall som farfar fick avbryta resan och åka med ambulans till lasarettet men efter Sundsvall var jag i alla helt säkert ensamresenär. Väl framme i Salsåker så mötte farmor upp med en gammal mercataxi. En 300D som stod i svinkalla kvällen och stånkade svart dieselrök.
Farmor hade fått samtal från min pappa så hon visste att jag skulle komma fram utan farfar.
Det var sent på kvällen när vi klev in i det röda huset. Min farmor var född i ett litet rum, mer som en skrubb, där sängen fortfarande stod kvar. Nu bodde en gammal gumma som hette Anna i huset och farmor och hennes syskon var alltid välkomna dit upp. Det sprakade i kaminen och tant Anna hade gjort i ordning varm choklad och prickigkorv mackor. Det var en trött Dennis som somnade i sängen på övervåningen den kvällen.
Det tog bara två dagar innan farfar kom upp med bussen till Salsåker. Nu mådde han redan bättre och vi fick en härlig tid där uppe. Ett annat år så kom pappa upp med bil och hade då med sig mina nya slalomskidor. Vi hade ganska nära till Skuleberget och det var där som jag fick snits på min alpina karriär. Pappa hade opererat knäet och satt hela dagarna i en sittlift med öl, smörgås och en bunt bokföring från Skrotfirman. Han åkte upp och ner, upp och ner medan jag forsade ner i pisterna med mina Fisherskidor. Jag var inte så mycket för slalom utan uppskattade störtloppets spänning betydligt mer. Tyvärr så kom jag vid ett åk upp i lite för hög fart och fick inte stopp på skidorna i tid. Jag rammade liftkön och fällde ett antal personer där en äldre tant ådrog sig ett komplicerat benbrott. Min ena skida knäcktes i krashen och dagens skidåkning var över. Med en knäckt skida så gick det ju inte att åka vilket i och för sig inte spelade så stor roll eftersom jag under alla omständigheter blev avstängd från fortsatt åkning i Skuleberget. Väl hemma vid huset i Salsåker så sågade pappa av båda skidorna precis bakom bindningarna och efter det så fick jag öva freestylehopp hemma vid huset i stället.
Som sagt, mina vintrar upp i Salsåker var härliga upplevelser där jag fick fiska strömming på isarna med farbror Alfons, överta tant Annas cittra som jag sedan spelade på till fingrarna blödde. Det var även många gånger som jag var ute med farmor och farfar på utflykter och annat. Jag ska återkomma till min farfar då jag bland annat kommer att berätta om den gången som han tänkte bli singel, 78 år gammal…
16: Farfar, emigranten.
Farfar var urstockholmare och uppvuxen på Söder. Han hette Kurt Ek och var en liten spenslig herre med glasögon, ordentliga öron och en svart hatt. Det var i alla fall så jag minns honom. Min farmor hette Lisbeth och var född i Salsåker. En Norrlandsbrud som träffar ”Kurtan” i Stockholm och fortsättningen blev bl.a. jag.
De bodde på Sofielundsplan vid Nynäsvägen när jag växte upp. Vi var ofta och hälsade på och alla jular firades först hos farmor och farfar. Hela tjocka släkten i deras mikroskopiska 3:a på 40 kvadrat. Det var farmor och farfar, jag, min storebror, mamma och pappa, mina två mostrar med tillhörande män och därtill fem kusiner och ibland var ena mosterns svärfar, en gammal överste, med. Dessa julaftnar blev alltid lika hysteriska men vad jag minns så trivdes vi alla väldigt bra.
Farfars pappa var boxare i Amerika och min farfar hade ofta en längtan att resa dit på gamla dar. Jag har för mig att farfar var dryga 70 när han var över i flera veckor och reste med Grayhoundbussar över hela USA! Jag kan känna igen mig lite i honom.
Farfar hade många dagliga ritualer. Han åt alltid Gyllenmust med mjölk och nedsmulade skorpor till frukost. En gegga som jag nog aldrig lyckades se som aptitlig. Han sörplade och smackade även ljudligt vid dessa måltider… En annan daglig sysselsättning var att åka till kulturhuset vid Sergels torg och sätta sig ned med en bunt tidningar. Hur som helst, nu var han 76 år fyllda och hade planerat en liten semestertripp utan farmors vetskap. En morgon när han hade smackat i sig sin frukost så tog han fram en resväska och meddelade farmor att han skulle ner en vecka till Kanarieöarna! Farmor blev naturligtvis en aning överrumplad men kanske inte direkt förvånad. Kurt var helt enkelt sådan.
Visslande gick han iväg mot Blåsuts tunnelbanestation med sin resväska i handen. Resan mot Kanarieöarna var påbörjad. Efter ungefär fyra dagar fick min faster Ingabritt ett telefonsamtal. En läkare meddelade att Kurt befann sig på sjukhus. Farfar hade fått en blodförgiftning och foten var blå och uppsvullen. Inget direkt livshotande, men i alla fall ganska allvarligt. Min faster blev naturligtvis väldigt orolig och man kan väl knappast påstå att oron dämpades då det visade sig att farfar befann sig på ett sjukhus i Chicago!
Ingabritts man Håkan hade fortfarande en hel del kontakter kvar med folk på SAS sedan hans tid som ansvarig för Club 33 på Vingresor. Dessa kom nu väl till pass. En akut sjuktransport från Chicago till Arlanda var naturligtvis ruskigt dyr men det hela löstes efter diverse samtal mellan Håkan och SAS. Pappa och Ingabritt mötte upp farfar på Arlanda som ledsagad i rullstol kom vinkande från tullkontrollen. Min pappa var både arg och orolig och på vägen ner från Arlanda så hade farfar en hel del att förklara.
Det visade sig att farfar hade planerat att lämna Sverige för gott! På väg mot de 80 skulle han alltså emigrera till USA! Farmor hade ingen som helst aning om detta och inte heller det faktum att farfar hade flyttat över sin pension med autogiro till ett konto i USA!
Man kan väl säga att situationen var en smula förvirrande. När farfar väl kom hem till Sofielundsplan så stod farmor på balkongen nere på bottenvåningen och mötte upp.
Historien om USA fick hon aldrig veta och ända in i graven så fick det ligga i det förglömda.
Min farmor dog när hon var 76 eller 77 år och min farfar blev då ensam på Sofielundsplan. Det är ganska sorgligt det här med livet och när ens livskamrat plötsligt rycks bort, vad finns då kvar? Farfar hade ju i och för sig tänkt lämna stackars farmor ensam vid sin planerade utlandsflytt så änglarna där uppe tyckte nog inte så värst synd om farfar trots allt. Hur som helst så blev min farfar ganska snabbt virrigare och en släng av senildemens kom smygande. Jag kommer ihåg att han en gång fick en ny tv med tillhörande fjärrkontroll. Farfar hade lyckats trycka på alla tänkbara knappar och tv-rutan var fylld med bokstäver och text. Det här med text tv var en nymodighet som gick långt utöver farfars tekniska kunnande och nu kunde han inte se programmen för all text. Jag åkte hem till honom och tejpade för alla ”onödiga” knappar med plåster så han bara hade på, av, kanaler och ljud att välja på.
Det fungerade ett tag men vid ett senare tillfälle så ringde farfar igen och nu var fjärrkontrollen sönder. Jag åkte hem till honom och fann då fjärrkontrollen i brödrosten!
Situationen började bli ohållbar. Någon vecka senare så var farfar borta igen! Min pappa ringde polisen och gjorde en efterlysning. Kvällen kom och inte ett ljud från farfar. Efter någon dag så fick vi då till sist ett livstecken. Man hade ringt från centralstationen i Göteborg där man meddelade att en Kurt Ek försökt åka tåg från Göteborg utan kontanter. Farfar hade försökt få konduktören att ringa sin son Olle som hade skrotfirma i Solna och säkert kunde lösa ut honom när de väl kom till Stockholm! Det hela ordande sig efter diverse kontantöverföringar och sent på eftermiddagen så kom då till sist farfar visslande från Blåsuts tunnelbanestation.
Farfar hade sin vana trogen varit på väg till kulturhuset för att läsa dagens tidningar då han vid T-centralen kom i kontakt med ett äldre par som var på väg till Göteborg för en fisketävling. Farfar var inte sen att byta destination och plötsligt så satt han i en kupé på tåget mot Göteborg. Han var inte vinterklädd men hade fått låna lite filtar och en pläd under fisketävlingen. Övernattning löste visst farfar utan problem i Göteborg så det var bara det där med stålarna till hemresan som klickade. Nu var farfar hemma igen och ett visst lugn lade sig temporärt i släkten.
Det skulle bli fler gånger som vi var ute på kvällar och nätter och letade efter Kurt och till sist så blev situationen fullständigt ohållbar. Vi lyckades till slut få in farfar på ett jättefint äldreboende i Sköndal. Eller ”få in” föresten. Han drog därifrån ett antal gånger så helt okomplicerat blev det inte. Under längre perioder så fick farfar bo hemma hos min faster Ingabritt och hennes man Håkan på deras gård Älholmen i Arboga. Även därifrån försvann han ibland till fots mot tågstationen men Ingabritt brukade för det mesta hinna ikapp honom.
Nu ligger farfar begravd intill sin fru Lisbeth Ek ute på Skogskyrkogården, ett stenkast från Sofielundesplan. På farfars begravning så höll min pappa ett kort tal där han bland annat sade, ” - nu Kurt, när du kommer till himlen så har du ett och annat att förklara för Lisbeth”. Pappa syftade på Farfars planerade utlandsflytt. Jag vet inte om farfar nämnde något om sitt planerade USA äventyr till Farmor. När min pappa tragiskt gick bort 69 år gammal så tog vi det säkra före det osäkra och begravde honom tillsammans med farmor och farfar så nu är jag säker på att farmor har fått reda på Kurts galna resplan!
17: Falling Down.
Min pappa var ju en handlingskraftig man på gott och ont. Den gången då han skulle visa brorsan hur det går när man inte hanterar sitt luftgevär med förnuft fick ju en något blodig upplösning. Pappa var alltid tydlig med vad han tyckte och tänkte och det blev nästan alltid mer än övertydligt.
Jag fick ju en gång, på en julaftons kväll, reda på att jag hade en lillasyster. Pappa hade träffat en ny kvinna och de fick sedan en dotter som var 6 år när jag fick veta det. Kvinnan som han träffat hade sedan tidigare en son med en annan man, en kille från Italien. När pappa fick reda på att den Italienske fadern flyttat hem till Italien igen och sedan vägrade att betala underhåll för sin son så blev farsan rätt ilsken. När det senare smög sig fram att pappan från Italien skulle komma till Sverige för att träffa sin son i smyg så skred han till verket. De skulle träffas hemma hos mammans pappa och min farsa skulle inte få veta något. Men det fick han. Han ringde på och klev in i lägenheten. Den Italienske pappan hade gömt sig bakom en dörr. Med ett välriktat slag knäckte farsan näsbenet utan större besvär. Han talade även om att det nog vore bäst om den Italienske pappan började betala av lite till sin son och jag tror faktiskt att så blev fallet.
Olle bodde med sin nya sambo, den italienske pappans son och min halvsyster på Stolpvägen i Ängby. En liten villa med tomt. Pappa hade fixat och renoverat en del i huset och jag brukade ibland cykla dit och träffa ”syrran” och pappa. På övre plan i villan så hade de ett badrum med badkar. Tyvärr så var golvet en aning felvinklat så efter varje bad så samlades en pöl på golvet under handfatet. Olle hade ställt dit en liten skrapa så man kunde skrapa bort vattnet till golvbrunnen efter att ha badat. Varje gång som hans sambo nytjat detta badkar så blev pölen kvar. Min pappa brukade påpeka detta för tanten varje gång men det verkade inte tas in. Pölen blev alltid kvar ändå. Olle pratade om mögelskador och liknande men ingen åtgärd fanns att notera. En eftermiddag när sambon kom hem så låg farsan i hängmattan på tomten med en öl (alltid ”Three Towns”) i handen. Det var ett stort hål i balkongdörrens glasruta och mitt på gräsmattan låg ett badkar. ” -Nu är det färdigbadat” mumlade pappa från hängmattan.
En annan gång var jag med pappa och halvsyrrans halvbror på Råsunda för att titta på en fotbollslandskamp. Plötsligt kommer en Whiskyflaska farande över våra huvuden. En Lauders. Flaskan slog i ryggstödet på sätet framför oss och glassplittret yrde! Vi vände oss om och bakom oss satt några killar och hånskrattade. Hade någon fått flaskan i huvudet så hade det varit illa. Det här tyckte min pappa inte om. Bakom min rygg hörde några vassa kommentarer från min pappa sedan började det dundra på rätt bra. Pappa togs in på Solnapolisens häkte som på den tiden låg tvärs över gatan från Råsunda. Killen som hade kastat flaskan fick åka ambulans till Karolinska sjukhus. Vi barn fick åka kommunalt till Ängby…
Några år senare så var jag med pappa, pappas nya sambo, min halvsyrra och min halvsyrras halvbror på Hovet och kollade på en Countrygala. Vi hade fått fina sittplatser nästan längst fram av en kompis till pappa som arbetade på idrottsförvaltningen. Snett bakom oss var det en ramp för rullstolar där det satt några personer i just stolar med hjul. Efter några låtar så var stämningen på topp. Publiken klappade i takt och man knäppte på banjos och blåste munspel så det dånade om det. På raden framför ställde sig plötsligt några upp under låtarna och sikten för de som satt i rullstol blev genast obefintlig. Jag har för mig att pappa sa till dem att sätta sig tre gånger innan en av killarna plötsligt hade näsan på sniskan och blödde ordentligt. Även denna kväll fick vi åka kommunalt hem. Pappa blev kvar på Kronobergshäktet.
Vid ett annat tillfälle hade pappa varit på bio med sin nya sambo och de satt på tunnelbanan från Hötorget och var på väg till station Åkeshov. Därifrån var det en kort promenad till villan på Stolpvägen. Vid Odenplan så klev två yngre killar in i tunnelbanevagnen. De satte sig mitt emot pappa och hans sambo. Den ena killen var lite extra provokativ och körde upp sitt knä mellan benen på farsans sambo lite sådär nonchalant. Farsan började småkoka och sambon försökte hålla Olle lugn. Han sa åt dem några gånger men de bara hånlog och snackade något om ”gubbjävel”. Vid Fridhemsplan började det gå överstyr och Olle blev övertalad om att de skulle kliva av och byta tåg. När de då kliver ut på perrongen så drar en av killarna ner fönstret och stäcker ut huvudet. Sedan skriker han något till farsan och avslutar med att leverera en ordentlig loska i pappas ansikte. Tåget hade precis börjat rulla. Farsan var blixtsnabb. Han klev fram till fönstret och skickade igen det så att killens hals blev klämd och huvudet hamnade utanför. Pappa lindar så in fingrarna ordentligt i killens hår och rycker så hårt han bara orkar. Tåget rusar fram mot tunneln och den, nu tunnhårige killen, skriker i panik när han försöker få in huvudet innan tunneln kommer. I handen har pappa två ordentliga hårtussar med blodig hjässa som lax på löken… Hårtofsarna hamnade i papperskorgen och pappa och sambon gick upp från Tunnelbanestationen och tog en taxi hem. Denna gång blev det ingen häktning.
Några år senare så knakade det ordentligt i förhållandet med den nya sambon och de flyttade till slut isär. Ibland kunde pappa då bli så där jobbigt sentimental och då brukade han ringa till sambon och försöka få dem att flytta ihop igen. Dessa försök var alltid lika fruktlösa. Hon arbetade på en juristbyrå och hade antagligen redan träffat en annan. Det där med ”antagligen” visade sig efter vissa efterforskningar från farsan vara fullständigt klarlagt. Olle bestämde sig en kväll, möjligen en aning berusad, att han skulle ”snacka förstånd” med både före detta sambon och hennes nye man. Pappa knallade över till mannens lägenhet och ställde sig på gatan nedanför balkongen och började gapa. Han fick inget svar och det släcktes i fönstren till lägenheten. Ett välriktat kast och ölburken for med full kraft in genom fönstret och pappa var nöjd. Han knallade hem till lägenheten på Murarvägen och tappade upp ett bad och öppnade en ny kall bira. Innan han klev ned i badkaret så bestämde han sig för att ringa till den nya snubben. Signalerna gick fram men ingen svarade. Telefonsvararen, av äldre modell med kassettband, gick igång och pappa fick äntligen chansen att säga några ”väl valda ord”. Det mesta var visst svordomar och något om att han skulle ”strimla den där jävla fjanten”. Efter detta samtal så var farsan värd ett varmt bad. Det tog ungefär en halvtimme innan tre poliser slår in dörren och hämtar farsan från badkaret. Den här gången blev det flera veckor på häktet då pappa var för stolt och svartsjuk för att ge vika. Att före detta sambons nya snubbe var åklagare på åklagaremyndigheten gjorde ju inte det hela enklare. Till slut blev farsan påtvingad en advokat som lyckades övertyga åklagaren om att det där med ”strimla”, som ju fanns sparat på kassetten, inte skulle ses som mordhot utan bara en ”fyllegrej”. Det hela slutade med villkorlig dom och böter.
Min pappa var bara sådär. Han gjorde alltid precis det som vi alla vill göra men aldrig vågar och klokt är väl det (kanske). Ni som sett Michael Douglas i ”Falling Down” förstår vad jag menar. Många år senare, faktiskt bara några år innan farsan vandrade vidare 69 år gammal, så satt han på tvärbanan mellan Alvik och Liljeholmen. Efter några stationer så klev det på en kille och satte sig tvärs emot pappa. Grabben som var urtypen av ”invandrarkille från förorten” satte upp sina leriga Nike dojor på sätet bredvid pappa. Det började genast småputtra. ”-Om du har dina leriga skor i mormor och morfars soffa i Rinkeby struntar jag i men här i vagnen där vi skall sitta ska du inte ha fötterna på sätena”. Det blev tyst i vagnen och passagerarna tryckte sina ansikten mot rutorna i hopp om att smälta in i fönstret. Killen tog hur som helst ned sina fötter och pappa tog fram papper och torkade av sätet. Vid Liljeholmen klev farsan av och en av passagerarna viskade och sa att det var bra att någon sa till. Farsan hade ganska taskiga knän vid den här tidpunkten så det var en ganska stillsam promenad som startade så fort vagnsetet börjat rulla igen. Vad han inte märkt var att även killen med de skitiga skorna hade klivit av. Pappa fick fyra knivhugg i sidan varav två tog i levern. Samma lever som pappa ofta skrutit om när värdena alltid var kalasbra trots farsans ganska ordentliga supande genom åren. Nu var det illa och levern mådde inte alls bra. Pappa mindes inte mycket av händelsen när han vaknade upp på Karolinska sjukhuset. Olle blev kvar ett bra tag innan han till sist ”rymde” hem till sin lägenhet igen. ”Falling Down syndromet” hade till slut nästan kostat honom livet. Nu blev han inte så mycket äldre än så i alla fall och hade farsan fått välja så tror jag nästan att han hade valt den klassiska ”martyrdöden” i stället. Frid farsan!
18: Paris, Paris.
Jag har för mig att jag var 15 år när jag satte mig på bussen mot Paris. Efter flygresorna under min ”dragspelsturné” något år tidigare så hade jag ju bestämt mig för att aldrig mer sätta mig i ett flygplan. Det höll i 22 år. Nu var det i alla fall inte aktuellt med flyg, jag hade bläddrat i en katalog med bussresor ut i Europa och fastnat för ”Paris 5 dagar”. Eftersom jag hade börjat springa i stallen på Solvalla så var ju ett av målen travbanan i Paris.
Företaget hette Solresor och bussen gick från Klarabergsviadukten. På bussen som på morgonen började rulla ned längs E4:an förbi Södertälje på sin väg mot Malmö för första nattstopp satt jag och 59 pensionärer! Jag hade en gammal hederlig Sony freestyle och ett gäng kassettband med mig. Det var mest Kiss på banden så resan ner genom Sverige gick snabbt.
Första övernattningen blev på ett hotell i Malmö. Jag hade bokat enkelrum för hela resan och det var ganska coolt att ha ett ”eget” rum. Det blev morgon och efter frukost på hotellet så gick färden genom Danmark och vidare mot Belgien där det var lunchstopp. Jag handlade lite choklad på ett torg där det stod en staty av en kissande pojke. Märkligt och töntigt tyckte jag då. Efter stoppet så rusade bussen vidare mot Köln som blev nästa nattstopp. Jag köpte en korv, eller rättare sagt ”knackwürst”, med surkål. Korven var god men surkålen förblev oätlig.
Efter lite sömn på hotellet så for vi vidare mot Paris dit vi anlände på eftermiddagen. Vi skulle bo på ett hotell som låg söder om Eifeltornet. Hotellet hette ”Cambronne” och låg vid metrostationen med samma namn. Hotellet var ”modernt” och det mesta i rummet var runt! Fönstret var runt, bord och stol var runda, heltäckningsmattan hade stora runda ringar och inne på badrummet var det, även där, rund design. Färgerna gick i grönt och orange!
Vi hade tre nätter i Paris och reseledaren i bussen organiserade kvällsaktiviteter åt de resenärer som så önskade. Eftersom jag bara var 15 år och dessutom reste ensam så fick jag ganska snart kontakt med två äldre tanter i bussen. Det var de som tyckte att jag skulle följa med på kvällsaktiviteterna som de var med på. Första kvällen åkte vi båt på floden som passerar Eifeltornet och efter det så var det middag på en liten fransk restaurang. I priset ingick en trerätters meny samt obegränsat av husets vin. Så fort jag hade hällt upp det sista ur
Min karaff så fylldes den genast på igen. Jag minns att de två damerna skrattade och hade trevligt. De sa även till mig att inte dricka mer vin. Efter middagen så var det en ordentlig promenad till hotellet. Jag kom ifrån sällskapet och var vid det här laget riktigt dyngrak. Jag hamnade i en park där jag somnade under en buske! Mamma hade nog blivit ganska nervös om hon känt till min kväll på krogen. Tidigt nästa morgon vaknade jag och såg då att jag hade legat och sovit i en park väldigt nära Eifeltornet. Jag vandrade sakta hem till hotellet och mådde ruskigt dåligt. Väl inne på rummet så fick jag besöka toaletten ett flertal gånger för att ”köra buss”. Hängande över toalettstolen så spydde jag floder. Jag kallsvettades ordentligt och torkade mig med metervis av toalettpapper. Jag minns inga detaljer men när jag skulle spola så blev det stopp och allt rann ut över badrumsgolvet och ut på den grön/orange heltäckningsmattan med stora ringar på. Jag tror att jag spolade flera gånger och det bara forsade ut över golvet! Jag klev in i duschen och tog mig sedan ut i rummet genom att gå på de utlagda handdukarna. När jag klätt på mig så tog jag hissen ned till entrén och gick och satte mig på en bänk. Jag minns att jag sedan köpte en flaska kall choklad som visade sig kosta nästan en hundring! Jag betalade i franska franc och blev således ordentligt blåst.
Nu började jag något bättre men var naturligtvis livrädd för att gå tillbaka till hotellet. De hade väl fåt riva ut heltäckningsmattan och sanerat hela rummet och mina prylar låg antagligen i en plastsäck medan den franska polisen snällt satt och väntade i foajén. Hur skulle jag förklara det här för morsan och farsan?! Klockan blev sent, säkert efter tio på kvällen, innan jag vågade smyga mig tillbaka till hotellet. Jag hade nyckeln i fickan och gick direkt till hissarna. Upp till 4e våningen och sedan smyga ut ur hissen. Längre bort såg jag min dörr men inget annat. Jag gick fram till dörren och satte nyckeln i låset och vred om. Allt var återställt! Mattan var bytt, badrummet skurat och på väggen hängde nya handdukar. Jag blev otroligt lättad och kunde till min glädje konstatera att man tydligen inte hade för avsikt att kasta ut mig från hotellet trots mitt beteende. Jag gick ned till en liten sylta för att fira. Nu mådde jag genast bättre. Det fick bli en crock monsieur med extra ost och en Cola till. Sedan blev det en hel del flipper.
Nästa morgon kände jag mig mycket piggare och jag startade min resa genom Paris Metro i min jakt på travbanan. Jag hade fått mig förklarat att det skulle heta något med ”hippodrom” och efter lite pekande på metrokartan så var jag på väg. Långt nordväst om Paris klev jag till slut av och fick ganska snart se hästarna! Jag var äntligen framme. En sak som jag tyckte var märkligt var att alla hästar reds. Inte en sulky så långt ögat nådde. Jag hade hittat Paris största GALOPP bana! Efter nya frågor och en massa pekande på metrokartan så var jag då på väg igen. Denna gång sydost om Paris. Jag hade till och med hittat stationen som hette ”Vincennes”, precis om travbanan. Jag klev av vid denna station och började gå. Det visade sig att namnet till trots, så låg där inte Vincennes travbana. Det var dryga milen fel och jag började traska. Vid femtiden på eftermiddagen så skymtade jag till slut läktarna och stallen och jag var äntligen framme. Det var jättespännande att gå omkring på anläggningen trots att det inte var några tävlingar denna dag. En riktig upplevelse för en travtokig femtonåring på sin första resa till Paris.
På kvällen blev det mer flipper och till slut var det slut på de medskickade pengarna. Morgonen därpå startade resan mot Sverige igen. Jag åt så mycket frukost jag bara kunde äta och stoppade lite frukt och några mackor i fickorna. De fick jag inte behålla! Det blev en del diskussioner med personalen och de två tanterna hjälpte mig elegant ur situationen men någon färdkost blev det dock inte. Jag var vrålhungrig när vi till slut nådde Hannover frampå kvällskvisten. Nu var jag vrålhungrig och fann till min stora glädje en minibar på rummet. Det fick bli lite nötter och en liten flaska whisky. När vi checkade ut morgonen därpå så kryssade jag för att jag INTE tagit något från minibaren. Det blev en lång resdag innan vi till sist stannade vid hotellet i Malmö. Jag var fortfarande totalt stenblack men hade nu på känn att det kanske kunde finnas en minibar även på detta hotellrum. Det gjorde det! Tyvärr så satt det ett lås på och man var tvungen att kvittera ut en nyckel i receptionen om man ville ta del av det frestande utbudet som gömde sig på andra sidan kylskåpsdörren. Jag lyckade till sist bryta upp dörren och fann då en Japp, lite jordnötter och två burkar Cola. Ingen alkohol här inte.
Nästa morgon så tryckte jag i mig så mycket frukost jag orkade men avstod från att plocka med mig mackor till bussen. Efter inbrotten i minibaren så ville jag lämna hotellet så diskret som möjligt. Bussen började rulla och min sista resdag hade startat. Vid Huskvarna stannade bussen för en sen lunch och jag var jättehungrig. Jag hade hittat en femkrona på bussgolvet samma morgon och nu satt jag och fingrade på min ”lyckotia”. En tiokronors sedel som jag hade fått av min pappa. Den hade ”EK” i serienumret och var tryckt 1965. Jag bestämde mig för att använda sedeln. Inne på vägkrogen så räckte tian och femkronan till en barnportion köttbullar med potatismos och ett glas vatten, 14 kronor för hela kalaset. Jag fick ta lingonsylt själv och öste på ganska ordentligt. Jättegott med riktig mat även om det var en snålt tilltagen portion. Vid åttatiden på kvällen så stannade till sist bussen på Klarabergsviadukten. Det var en varm och solig sommarkväll i juli och mamma mötte upp med sin folkabubbla. Hon frågade naturligtvis hur jag hade haft det och den berättelse som jag då gav var inte ett dugg lik den som jag precis nu är klar med…
19: m/s Visby.
Jag var fyra år gammal när jag besökte Solvalla för första gången. Min mamma gick på jazzbalett ute vid Roslagstull på onsdagskvällarna vilket får anses vara förlagan till dagens friskportande på gym, aerobics och liknande. Onsdagar var ju detsamma som Solvallakvällar och eftersom mamma var på sin träning så fick jag vara med pappa. Vi hade ett stambord inne på det gula ölcafé som låg där ”Kongressen” nu ligger. Olle var ju skrothandlare och under 60-70talet så var det guldår i den branschen. Det var många kufiska figurer som samlades runt farsans bord under onsdagskvällarna. Jag brukade få en räkmacka och en Cola. Dessutom fick jag alltid göra en V-5a med två hästar i varje avdelning. 32 kronor kostade raden och ibland så blev det små inslag på liret.
Det här var alltså min introduktion till travsporten, vilken jag kommer att fördjupa mig i en annan gång i en annan skrift. I ”Dennis Ek, The true story” så kommer travet bara att nämnas.
Nu var jag 16 år gammal och hade egen travhäst som stod uppstallad i Uffe Nordins stall på Solvalla där jag jobbade. En dag kom det in en lika gammal kille som jag i stallet. Han skulle PRYA (ja, jag vet att det heter PRAO idag, men då hette det PRYA). Han presenterade sig som ”Lasse” och skulle bli min absolut närmaste vän i hela livet.
Den här sommaren hade jag tagit ner min häst, Bussig Pärup, till en kompis som hette Pär Hassborg. Han var tränare på Visbytravet och där skulle Bussig få vara under sommaren för att tävla. Det var en kompis till min storebror som körde ner hästen med mig, jag var liksom typ 16 år och körkort var således inte aktuellt. Vid ett senare tillfälle skulle Lasse och jag åka ner till Gotland några veckor för att vara i Pärs stall och även ha lite ”skoj”. Vi höll på att packa varsin liten väska för att sedan lämna lägenheten på Vattugatan och gå ner till pendeltåget. Väl framme så genade vi genom bommarna på Järnvägsgatan och på så sätt blev resans inledning behagligt prisvärd. Pendeltåget rullade in på Sundbybergs station och vi åkte in till T- Centralen. Där gick sedan bussar direkt till färjeterminalen i Nynäshamn.
På den här tiden, tidigt 80tal, så fanns det inga ”snabbfärjor” över till Visby. Det var antingen den lilla skorven ”Tjelvar” eller den betydligt större och modernare ”m/s Visby” som trafikerade rutten. Oftast gick båtarna vid midnatt från Nynäshamn och den här kvällen var det m/s Visby som låg i hamn när vi kom fram. Vi hade inte så mycket pengar med oss och dessutom skulle de ju helst räcka under HELA vistelsen på Gotland. Att äta dyrt på båten var aldrig aktuellt så vi köpte en macka och varsin MER i kiosken och klev sedan på båten. Det var en underbar sommarkväll och på himlen lös en stor fullmåne. Vi hade naturligtvis inte bokat några hytter utan hade planerat att ta några vilstolar uppe på däck 8. Tyvärr så var det inte bara vi som hade samma plan och när vi kom upp på däcket så var alla stolar sedan länge upptagna.
Jag fick en strålande idé. Vi gick upp på soldäck och tog några solstolar som vi ställde mot varandra. Det blev riktigt bekvämt och m/s Visby lade ut från kajen. Sommarnatten var ljum och vi låg i varsin solstol och snackade strunt. Mackorna var slut och drickorna var urdruckna. Vi bestämde oss för att försöka sova och under denna vackra natthimmel och dess varma vindar skulle det inte bli några som helst problem. God natt.
Det var Lasse som vaknade först. Klockan var ungefär två på natten. Han väckte mig ur min dröm och plötsligt satt vi på soldäck och hackade tänder! Ute till havs hade den varma och klara sommarnatten förbytts mot dimma och en temperatur ungefär 10 grader lägre än i hamn. Satan vad vi frös! Dessutom hade den tjocka dimman gjort att vi var genomfuktiga, ja nästan blöta i kläderna.
Vi skyndade oss mot dörrarna som ledde in i båten men på vägen så passerade vi ett stort galler vid en vägg som blåste ut varmluft. ”-Vänta Lasse, här kommer det varmluft, vi sätter oss här för att torka”, sa jag. Vi ställde upp solstolarna framför gallret och satte oss genast ner. Det var underbart att känna värmen från fläkten och ganska snart sov vi igen.
Nu var det jag som vaknade först och det hade kanske gått någon timme. Det var nu åter klart väder och månen slängde ett ljust sken över oss igen. Vi frös inte längre men Lasse såg konstig ut i det skumma månljuset. Han var liksom, blank i ansiktet. Vi tittade på varandra och jag drog med fingrarna över mitt ansikte. Fullständigt inoljad! Vi hade alltså lyckats hitta kökets utblås från fritöser och stekbord och var nu fullständigt flottiga! Håret, ansiktet och kläderna. Allt hade en tjock hinna av fett och vi luktade stekos.
Nu började situationen bli ohållbar. Vi gick in på båten och försökte tvätta av oss det värsta inne på toaletten. Vi bytte tröjor men vi stank fortfarande stekos. Nu var klockan tre och vi skulle anlända till Visby 05:50. Vi var mycket trötta och Lasse fick en idé. Längst ner i fartyget fanns de enklaste hytterna. Dessa hytter hade bara en galonmadrass en kudde och en filt. Det var fyra bäddar i varje hytt och man betalade per bädd. Nu tänkte Lasse att vi skulle låtsas som att vi helt enkelt hade bokat varsin bädd och sedan var det bara att krypa ner. Problemet var bara att vi inte visste i vilka hytter som det fanns lediga bäddar. Planen var att helt enkelt bara öppna en hyttdörr och snabbt kolla om det fanns lediga bäddar. Om så var fallet skulle vi bara kliva in och glida ner i varsin bädd. Annars skulle vi få stänga igen dörren igen och prova en ny hytt.
Sagt och gjort. Lasse öppnade den första hytten och kunde snabbt konstatera att det inte fanns några lediga bäddar där. Han stängde och vi gick vidare till nästa hytt. Samma visa där. Vi började ge upp när Lasse plötsligt viskar att det de båda nedre bäddarna var lediga. Vi gled in blixtsnabbt och jag lade mig i den högra bädden. Det var kolsvart i hytten eftersom Lasse stängt dörren efter oss för att inte väcka de som låg i över bäddarna. Jag hör ett mummel och plötsligt tänder Lasse lampan vid sin bädd. Fast det var inte Lasse som hade tänt, det var militären som hade legat i sängen när Lasse kröp ner. Det blev ett jävla liv och vi var ute i korridorerna igen. Nu var det bara någon timme kvar tills vi skulle vara framme så vi skruvade ur några glödlampor i en hyttkorridor och lade oss sedan på golvet för att sova. Det tog inte lång stund innan det började smälla i hyttdörrar och semesterfirarna var i full gång att hasa sig iväg till landgången för att kliva av.
Den där resan till Visby blev på alla sett en helvetesresa och Pär undrade varför vi luktade som vi gjorde när han kom och mötte oss med varma frallor…
Vi hade lånat ett tält och hade planerat att tälta bakom stallet under dessa veckor. Första natten så ösregnade det. Vi vaknade vid fyratiden på morgonen med en stor vattenpöl i tältet där våra kläder låg och simmade. Under den fortsatta vistelsen på ön så fick vi bo hemma hos snälla Pär!
Fortsättning följer…
